Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1855, sida 1

— Jag är offer för en nedrig komedi. Herr de Bourvoisin sade, att han skulle ut i striden. — Och der är han säkert också. — Nej, säger jag! Det var en falsk förevändning, en lögn! Han har flytt med henne, och det blir jag, som får betala krigsomkostnaderna. Förstar du nu? — Tror ni då, att min herre ... — Jag tror honom om allt. Men jag vill ej låta draga mig vid nå-an på det sättet. Nej! Leonhard! — Min fra! — Vill du förtjena mycket pengar? — Nej. — Hvad! vill du ej förtjena pengar ? — Icke ett runstycke: jag är rik nog... Jag vet bvad det kostar att förtjena pengar af fru de Fontenay, tillade han för sig sjels. — Se så! du skall få . . — Onyttigt, min fru! Jag vill ingenting ha. Leonhard fick ej längre tid att visa sin karaktersStyrka gent emot fru de Fontenays förledande anbud. ty i detta ögonblick instörtade källarmästare Brock och hans trogne kypare Margotin i salen. — Ack. meine vru, meine wu! Ösderrigarne fare här! ropade Brock — Det är mig likgiltigt, eller rättare det är mig välkommet, ty nu är jag icke längre fånge, svarade fru de Fontenay lugnt. — NIiI ... Ni icke länkre fare Vransmännens vånge, men fare udsadd lör sekrarnes raseri, min vru! — Det var lustigt, tänkte Leonbard; — förskräckelsen gör, alt den stackars karlen bryter på tyska. Herr Brock fortfor: — Skynde harivrån geschvind, min vru! — Ded år just, hvat jack fill, sade fru de Fontenay, härmande den kosmopolitiske värden på ,De tre Solorue-, hvilken nu, sedan Österrikarne kommit till sta