Ins:s svar är således med ett, eller rättare sagdt, med två ord: qvinnans emancipation. Hvarföre rycker du på axlarna, värde lasare? Väcker ej detta ord hos dig en känsla, beslagtad med den, som, på andra sidan Atlantiska Hafvet, slafemancipationen, abolitionisternas outtröttliga härskri, väcker hos en plantage-egare? -Åhnej. svarar du, emancipationen är en dunstbild — den skrämmer mig ej. Dess gyllene dagar äro gångna — endast excentriska förvillade sinnen hänga sig ännu upp på denna galna id! Nej — emancipationens morgonrodnad är väl höljd af dimmor, men vänta till dess den hunnit sin zenith — då skall den, liksom hvarje annan himlaboren id, stråla af oförgänglig klarhet. Emancipationen är en ädel perla, som råkat i ovärdiga händer, hvilka betjenat sig af densamma för skymfliga ändamål; och detta har i mångas ögon nedsatt dess värde. Dess föregifna anhängare och snhängerskor ha beröfvat den det rent ethiska element, som utgör dess innersta väsende, sjelfva vilkoret för dess existens; de ha gjort den till en täckmantel för löjliga och osmakliga exravaganser; de ha pådiktat den fordringar och planer, som ingalunda stå i samklang med dess verkliga natur. Quid omnia? Den bar, liksom mången annan hög och ädel id, full orsak att säga: Må Gud bevara mig för mina vänner; för mina fiender aktar jag mig nog sjelf. Eger då vårt land ingen ädel tånkare, som ej låtit skrämma sig af folkets prat och emancipationens oförtjenta dåliga rykte, utan gått henne dristigt in på lilvet och, sogen af hennes förnekade fägring, invigt sig till den misskändas riddare? Jo — en eger det åtminstone, och detta är den nyss citerade Agardh, denne vise man, sem ej låtit kräkla, stjernor och band m. m. dylikt episkopalt kram sörblinda sin klara uppfattning och fjettra sin mäktiga ande vid trånga, utlefvade principer. Han träffar det rätta i detta som i så många andra fall med — en latthet aldeles förunderlig — hos en bi skop: han framställer med snillets — ins. höll på att säga med barnets — naivitet dessa näraliggande sanningar, som dock skulle förblif va förborgade för hans resp. embetsbröder, om de också ginge ur det prelatensiska lägret att söka med lyktor och bloss 2). Hans skrifter vandra land och rike omkring — man läscr dem, beundrar dem, man sätter dem, på sin höjd med att Ådet var fn till gubbe, tillbaka på hyllan, — och den ädla säden har fallit i en ofruktbar jordmån. Man ursäktar sig genom påståendet att han är en ertravagant santast, en bländande utopist c. Ingen beskyllning ar grundsalskare. Redan den omstandigheten att A. ursprungligen ar en utmärkt natursorskare borde göra den osannolik; ty den verldsäskådning, hvartill en trogen och speciell naturkännedom utgör grundlagret, gör sig sällan, om någonsin, skyldig till den utopiska öfverdrift, som så ofta utmärker deras systemer, hvilka, förirrade i abstraktiorernas dimmiga land, vilja omgestalta den verld, hvars yttersta konturer de knappt känna, efter sina lösa hugskotts mönsterbilder 3). Ins. tror sig ej behöfva anmärka att han lika litet som A. talar för den jemmerliga karrikatyr, som under namn, heder och värdighet af qvinnans emancipation gjort sin tur genom de flesta Europas länder. Långt ifrån att donqui xotiskt hålla sn sköld mot den välförtjenta pilskur af sarkasmer, som rigtas mot denna vilriga uppenbarelse, instämmer ins. af fult hjerta i det allmänna ogillandet af dessa rökande, svärjande, drickande, spelande m. m. amazoner, hvilka i oträngda mål och utan den ringaste motsvarande fördel bortkasta den qvinliga blygsamhetens ljust doftande behag. Ett sådant slags emancipation är icke en vinst utan en förlust, icke ett stigande utan ett fallande, icke en befrielse utan ett hemfallande under oqvinliga böjelsers tyranni. Kortligen, ins., som här sjelfmant framträder som sina landsmanninnors advokat, söker ej tillförsäkra sina älskvärda klienter någon delaktighet i de privilegia peccandi, som den missledda allmänna opinionen tillerkanner oss, men vågar i stället yrka på undanrödjandet af de fördomar och lagstadganden, 4) hvilka, i strid mot det nittonde seklets anda, förhindra qvinnans andliga och lekamliga sörmögenheters utveckli.g, enligt deras af naturen bestämda rigtning, genom att 2. 1