Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1855, sida 1

den, ansåg det tjenligast att bryta på tyska; — gan ni geschwind sgavve mig en sagn met hästar ? — Häsdar? Ja wobl! Mit hus väl vörsedd mit häsdar, men hase inken sagu! — Jag bar sjelf vagn. Skynda er blott att skaffa hästar. — Inom drei minuten, min vru, schkall det fare vörspändt. Fart reser min nåtik vru? — För bin i våld, svarade fru de Fontenay otåligt. — Lycklig rese, min nåtik vrn ! — Jag följer er, min fru, ropade Leonhard; — win trohet förbjuder mig att lemna er ... . — Din irsbet är ingenting annat än fruktan för Österrikarne . . Följ mig emellertid! . Fru de Fontenay och Leonhard lemnade hastigt .De tre Solarne, några ögonblick innan de segrande Österrikarne hunnit dit. — Fritz! ropade hr Brock. — Badron! svarade Margotin, som nu efter öfverenskommelse hette Fritz, sålänge Österrikarne voro i staden. — Fritz! — Badron! — Pra svaradt, Fritz! Du schkall se dill, add våre landsmån, de dabbre Österiigare, bli fal emottagne. — Ja, ja, badron! — Hrat ämner du traktere dem med ? Lå! sel — Honsfilga86 badron, und andstek. — Der Teufel! Du schkall säge antschtek und icke andstek! Nå än fidare ? — Fidare gåsbröst. — Ja, gaspröst, och fidare? — Vin .. — Der Teufel! Du schkall sage Wein und icke vin, sorschtår du. — Wein, wein, drantewein, — prafo! Geschvinut nu und lage till gåsprosten! Österrikaroe hade i sjelfva verket vunnit en afgjurd seger; det bevisades af markis de Bourvoisin, som återvände till värdshuset . Tre Solarne, särad i venstra armen. Den blekhet, som betäckte hans ansigte, an