Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1855, sida 1

———————————7—— nedkomna på gatan under detta samtal. Tvenne vagnar stodo utansör porten. Man, så att såga, tvingade mig in i den ena. Kusken klatschade på hästarne, den andra vagnen sölj de efter, och så bar det af, tilldess jag kom hit till Wessenburg. — År detta allt? frågade fru de Fontenay. — Allt, hvad jag har att berätta. — Nåväl, jag förklarar er, att er långa berättelse icke innehåller ett enda sannt ord, utom det, att ni är en fåfäng mennisks, som vill stiga högt, och att ni har en häftig karakter, som hindrat denna fåfänga att blifva tillsredsstalld. Allt det öfriga är dikt. — Hvad vågar ni påstå, Emelie? — Vill ni kanske inbilla mig, att ni icke känner det ressällskap, ni haft ända från Paris, att ni icke vet, hvem som är i den andra vagnen? — Jag bedyrar, att jag icke vet det. — Det vill ni inbilla mig! — Ännu en gång: jag vet det icke. — Tror ni mig då vara den enjaldigaste och dummaste af alla qvinnor under solen? — Jag vet det icke, jag vet det icke! Skall jag upprepa det ännu en gång? — Ni bedrager mig. — Ah! utropade markisen, — jag läser i djupet af er själ. Ni tror, att ett fruntimmer