Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1855, sida 2

Som jag ser har H. T. icke blott observerat. utan äfven på lämpligt sätt tillbakavisat de för Sverge skymfliga insinuationer, hvilka en Norman i Times uppdykat. Det synes äfven vara tid att våra landsmän börja uppmärksamma vissa företeelser inom den utländska pressen, som antyda att våra grannar nu ämna på utländsk mark fortsätta det besynnerliga sjeltberömmelsesystem, som då det gemenligen varit grundadt på Sveriges nedsättande, icke nu mera kan med framgång fortsättas på närmare håll. Alltsedan början af detta år har man i olika engelska tidningar, såsom Morning Chronicle, Daily News och Times sett insända artiklar, som dels skildra Norska nationens öfverlägsenhet öfver den Svenska, dels dess fullkemliga oberoende af den sednare. Huru ogrundadt man i sistnamnda hänseende går tillväga, kan ni finna deraf, att en korrespondent till Morning Chroniele jemförde förhållandet emellan Sverge och Norge med det emellan England och Hannover, samt att (efter hvad det vill synas) samme Norrman, som uti den af H. T. anmärkta artikeln sökt nedsätta Sverges vapenära och militäriska krafter, uti en ny till Times insänd artikel, förklarat de förenade skandinaviska rikena lika oberoende af hvarandra, som England och Frankrike för närvarande äro. Detta sednare påstående, likasom det att Unionskonungen plägar med främmande makter afsluta sär-kilda fördrag för hvariders riket år naturligtvis icke framkalladt af det, såsom insändaren sjelf benämner det, , futtiga begäret att göra sig sjelf betydande, ty detta försäkrar han sjelf; beklagligtvis har han dockithy fall skenet emot sig, och det förbättrar icke saken att ban, när han nu ändtligen trodde sig böra uppgifva Norges militäriska styrka till lands (hvilket kan, såsom ni minnes, i förra artikeln öfverhoppade), upptagit densamma jemnt dubbelt, att icke säga ännu mera, högre än den verkligen är. Han uppgifver neml. norska armen till 24,000 man, ehuru den, thyvärr, blott utgör 12,000 man (hvaraf 3å äro milis). Bredvid ett sid.nt ,misstag, förefaller det såsom en obetydlighet att förf., sedan sin föregående uppsats, d. v. s. på 14 dagars tid, förstärkt den norska skärgårdsflottan med ett större antal kanonbåtar än det mäktiga England förmått bygga på 2:ne års tid, så att den för närvarande (i Times spalter!) presenterar det respektabla antalet af 150 dylika fartyg, hvilket blott råkar vara 22 procent mera än som verkligen finnas. Jag har anfört dessa exempel, son kunde förökas med flera, endast för att äfven å min sida lemna några bidrag till karakteristiken af ett skriftställeri, som genom den samvetslöshet, hvarmed det åberopar, alldeles grundlösa fakta och uppgifter, kan för Sverges heder och intressen blifvit rätt betänkligt, om det icke bemötes. Det är en märkvärdig kontrast, som uppenbarar sig i det norska och svenska nationallynnet, när det gäller fåderneslandets ära och betydelse. Under det att det förra sträfvar att, på allt sätt, och med alla, icke alltid väl valda medel göra sitt land aktadt och berömdt, är det förra i thy fall så fullkomligt sorglöst, att det icke ens finner något ondt uti att litet smått nedsätta sin egen nationalile! inför utlandet. Jemfor t. ex. de från Stockholm och Kristiania utgående korrrespondenser till Fedrelandet, eller de under nästlidne sommar till samma hufvudssäder ingående bref af resande landsmän eller andra om Verldsexpositionen. Det går så långt att Danskar och Norrmän, begagnande sig af denna vår lojhet, stundom smäda oss i våra egna tidningar, såsom t. ex. förr i Aftonbladet och nu i Öresundsposten. Hvilken Stockholmskorrespondent är det väl I äfven, som, derföre att han inom sin lilla krets känner några lättingar eller erfarit några drag af dårskap m. m., icke anser sig med god smak kunna rubricera vår hufvudstad såsom ett Sybaris eller Abdera? — Man skulle vara frestad att tro, att det icke gifves någon medelväg emellan barnslig nationalsäsanga och en fullkomlig saknad af sjelfkänsla såsom nation. Jag bör likväl härvid tillägga, att jag icke betraktar den brist på sosterlandssinne, som jag här anmärkt, såsom ett i Sverige allmdnt nationalfel, ty jag vet att hos vår nation ligger en rik fond af ädelt nationalmedvetande, som i farans stund är mäktigt af utomordentliga uppoffringar; men de som hos oss föra pennan, synas i allmänhet icke anse sig förpligtade alt vårda nationens anseende, än mindre att bereda densamma ökad aktning och inflv.