Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1855, sida 2

VI VY9y 1111rw1 4411——?: MM 1 J724 v12429 ningarnes beskjutning. Ett sädant deltagande, föregånget af några vänliga uppmaningar till fred, synes mig nemligen nog mycket öfverensstämmande med vår regerings benägenhet för medelvägar och palliativer, för att icke af vederbörande tillgripas, då neutraliteten icke längre kan bibehållas. Men oaktadt dessa sannolikheter, och ehuru en och annan af våra tidningar i dessa dagar börjat med en besynnerlig ifver bearbeta opinionen för denna plan, kan jag likväl icke öfv.rtyga miz att ett sådant beslut, om det blifvit fattadt, vore välbetänkt och öfverensstämmande vare sig med Sveriges eller Europas fördel. Om vi skola gå i krig, icke för vårt nöjes skull, utan för något ändamål, så måste detta vara antingen Europas allmänna eller våra enskilda intressen, eller ock bådadera i förening. Men om intetdera al dessa ändamål skulle kunna vinnas genom ryska Östersjöflottans förstöring, böra vi dock tro att en regering, som känner sitt ansvar inför framtid och historia, skulle kunna underkasta nationen de äfventyr och uppoffringar, som ett krig emot Ryssland skulle medföra. Om vi med lugn öfverväga förhållandena, kunna vi väl icke insöfva oss i den illusionen, att Rysslands styrka ligger i dess sjömakt, och att med förstöringen af dess marin-etablissementer denna stat skall blifva en sjuk man, som af sig sjelf går sin upplösning till mötes. Rysslands styrka ligger ju i dess materiella ressurser, dess folkoch produktrika provinser, och så länge det får behålla dessa mäktiga hjelpkallor, skall det säkerligen hvarken sakna medel att bygga nya flottor eller, äfven i saknad af sådane, upphöra att vara fruktansvärdt för sina grannar. Genom Kron stadts bombardering skulle Rysslands grannskap icke mera innebära någon fara för Sverige!, heter det. För min del tror jag i alla händelser icke så öfvermåttan mycket på den fara, som hotar från detta håll; men om nägon sådan skulle finnas, kan jag icke fatta att den, genom Ryska flottans förstöring, blefve mycket förminskad. bet var icke på linieskepp och fregatter, utan på galerer och an dra små fartyg, som Ryssarne i fordna dagar hufvudsakligen kommo öfver till Sverige; och så länge de hafva land och folk nog att dermed utrusta armer, befarar jag högeligen att de nog skola finna medel till deras öfverförande, desto heldre som ett par trupp-corpsers marcherande, den ena öfver Qvarken och den andra öfver Toraeå, sannolikt skulle, om de ock icke lyckades framtränga längre, kunna i Vesterbotten göra oss mera afbräck och bekymmer, än vi önskade. Den enda förmån af vigt, som man af den ryska flottans förstöring (för sig allena) kan åberopa, är lättheten att derefter afskära en i Sverige insallen rysk armes kommunikationer; men älven förutsatt Ryssland icke förmådde, intill dess behofvet så sordrade, uppställa en ny flotta, torde det vara mer än tvifvelaktigt, huruvida en rysk arme kan, så länge denna stat eger Finland, afskäras alla förbindelser med sina reservförråder och sitt hemland. En annan omständighet, som icke torde böra förbises, är att den Ryska sjömakten icke lärer vara tillintetgjord med flottan i Kronstadt. Det är nemligen bekant att den ryska östersjöflottan har 3:ne fördelningar, och, så framt de allierade icke skulle lyckas att förstöra äfven Reval och Sveaborg, är det fara värdt att denna makt, äfven efter Kronstadts intagande, hade en tillräcklig sjöstyrka i behåll för att dermed skada och oroa Sverge. Månne icke dessutom äfven nu, likasom vid Dniepern efter Sebastopols fall, ett nytt Nikolajew skulle kunna uppstå vid Ladogas stränder? Jag fruktar att, om Ryssland får behålla de materiella ressurser, som det för närvarande äger, skall det icke behöfva tio, än mindre trettio år, för att åter blifva en blott genom erfarenheten ännu mera fruktansvärd — buse för de Skandinaviska rikena. Skulle nu dessa reflexioner vara grundade, så tyckes det mig, som vi göra en dålig aflar, om vi spilla penningar och blod på ett arbete, som om några få år borde, men då icke kan, omgöras ; och af samma skäl som vestmakterne framharda i krigets fortsättande, till desside vunnit en betryggande fred, inbillar jag mig I att vi böra så taga i tu med saken, att vi haf va nägon varaktig båtnad deraf. Med afseenI de på våra snart uttömda ressurser, synes det mig likväl icke som vi skulle, lika med dessa makter, kunna låta beslut och handling mogna efter omständigheterne, tänkande hvad vi icke göra i år, det göra vi ett annat år; och om något stort resultat af kriget icke skulle vinnas utan Rysslands territoriala inskränkning, kan jag, för min del, icke inse, hvarföre icke ett sådant mål, hvaraf sjelfva krigssättet och många andra omständigheter äro beroende, borde heldre straxt än efter ett eller annat åra förlann fdå det kanska vore får cent?)