Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1855, sida 3

det icke sföljdriktigt, att organisterne tillgodonjuta em rättighet, som blef deras förmän förnekad. Koralboken är organistens tandbok. Den innehåller en af regeringen gillad föreskrift och utgör såsom Å dan en fast stående typ. Det bevisar, i sanning ett synnerligen stort undseende ifrån kyrkoherdarnes sida, om de tillåta, att deras organister, tillika med utförandet af den anbefulla Och helfafle, uppbyggliga psalnsången, så öfva sig medelst icke anbefallda, icke vördnad eller uppbyggelse väckande, tvärtom helgedomen i de flesta fall oskärande, musikaliska ,,etuder. Hvarje styresman för en kyrka, äfven den som är omusikalisk till den grad, att han förnimmer hvar en det behag eller de vidriga intryck, som toner kunna å tadkomma, torde dock finna det opassande, det bedrösligt ömkansvärda deruti, att herrliga ord — af en Wallin, Franzän, Geijer. Olman, Iledborn, Paul Gerhard och Luther — prisqifvas till organisternes interfoliering med skapelser, hyilka så ofta förråda Haquin Bayers 1) anda. Denna jemförelse klingar härd; men älren de bästa mellanspelen påminna, åtminstone författaren af dessa rader, om Haquin Bager, af skäl att de emot den store, starke koralen dock alltid framstå som ett pygmeiskt dvergslägte med vattenhufvuden. En Amerikansk skald säger: , Tystnaden är ofta vida mera musikalisk än sjelfva musiken; och detta omdöme gäller i allo äfven om de i den sjungna koralen insmugglade mellanspelen. En kort tystnad vid slutet af psalmens rimrader gör koralen högtedligare; mellanspelen deremot åstadkomma nästan alltid motsatsen. Dessa raders författare nödgas bekänna, att äfven han, i sin tidigare ungdom, trott andras ord, hvilka påstodo, att koralen klingade skönare med än utan mellanspel. Han anbringade sålunda äfven för sin ringa del de i fråga varande tongangarne, tanklös, liksom de fleste unge organister. Men vid mera framskridna år, då det blef honom klart, af hvad skäl han under gudstjensten befann sig på embetsrummet, insåg han otillbörligheten af allt sjelfskapadt småfnask. Örat och hjertat manade honom nu att för alltid gifva mellanspelen assked. Han sann sin ovilkorliga pligt vara att beledsaga kyrkans hymner helt rätt och slätt efter koralboken och icke vidare förgripa sig på deras helgd genom tillblandning af en ojemförligt lägre stående musik. Svenska kyrksången skulle, enligt förf:s mening sannskyldigt vinna derpå, om åtminstone landets yngre organister samtlige egde nog sjelsständigt omdöme, för att vilja öfvergifva en stig, som vid lugn eftertanke icke kan af dem besinnas vara den rätta. Författaren tror sig, utan skryt, kunna gifva sina egna forna mellanspel det intyg, att de, i sitt slag, ingalunda hörde till de sämsta. Men säkert är dock, att allt, hvad organisterne godtyckligt kunna tillfoga koralen, är sämre än sjelfva psalm-melodien och de dertill hörande ackordern. Att i vår heliga sång inblanda underhaltiga tongånger, hvilka nedlraga hymnen ifrån ett rent religiöst lif till ett hermafroditiskt oting — halft andligt, halft verldsligt — kan detta väl försvaras, sedan organisten en gång gjorts uppmärksam på sin vilsegångna smak? Hvarmed ursäktar sig den kyrkans embetsman, som kan spela koralen i sin klassiska renhet, men icke så gör, utan af fåfänga, nemligen för att låta höra sin improvisationsförmåga, stiftar den olycksaliga mesalliansen imellan kyrko-hymnens majestät och sin egen litenhet? I sanning, hvarje musikmakare, som sålunda på obehöfligt sätt kränker koralen, kunde tilltalas. Ja man må väl srt ga, huruvida ett ogräs, hvilket, åtminstone i många kyrkobesökandes tycke, förringar gudstjenstens högtidlighet, äfven framdeles opåtalt bör undgå att rensas bort utur Sveriges tempel. Författaren tror icke, att möjliga inkast mot det här ofvan yttrade skola bli så kraftfulla, att de mägta förändra hans öfvertygelse. Men ännu mindre förmå magtspråk det. Magtspråkens tid är förfluten. Om än den skickligaste orgelvirtuos i Leipzig, Prag eller Wien, en Hesse Becker eller Firer, diktatoriskt befallde: 4Jag för min del älskar mellanspel, derföre äro de sköna och böra bibehållas; så antydde ett dylikt konst närligt Don Colibrados-prat ju ingenting vidare, än en enskild musikers — klena — smak, hvilken många, många af hans medmenniskor icke kunna dela. Det gamla apostoliska rådet deremot: ÅPröfver allt! ingifver sent omsider, ju mera bildningen öfverhufvud stiger, äfven städse flere fördomsfria kyrkogångare mod att nagelsara jemväl organisternes företag. Vid en sådan Åprösning finner man ofta med glädje, att mellanspelens försvarare .i många andra hänseenden ega ektningsvärda musikaliska insigter. Ja, de kunna till och med vara stora ljus i den konstnärbga verlden. Endast hvad deras varma tycke för mellanspelen vidkommer, hörer man i andanom, huru vår store skald, runkende på hufvudet, om dem säger: En hvar sin sina har, der han kan liten bli. Den snille är i ett, kan vurma i ett annat.