Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1855, sida 3

Cagnas svenska kyrkans gudstjenst genom organisternes godtyckliga fantise. . H ringar vid koralernas föredrag? (Slut fr. N:r 286). Händer det imellertid, att församlingen med sin sang infaller för tid:gt, medan organisten ännu spelar annat än koral, eller ock för sent, så träda i och med detsamma psalmsången och orgelspelet i öppen fejd emot hvarandra. Hiskliga disharmonier uppkomma. Fridens tempel oskäras genom ett högst pinsamt sargande imellan de begge musikaliska magterna, sång och spel. hekla-ligen utgör denna musikaliska tvedrägt en, blott alliför vanlig styggelse i svenska kyrkan. Det behöfver icke sägas tvenne gånger, att mellanspelen vid dessa tillfällen upphöra att vara likgiltiga saddheter, utan afgjordt skada gudstjensten. De undergräfva dess innersta tendens. Så visa siz de allra flesta mellanspel, då de belysas ifrån den religiösa synpunkten. Men äfven dragna inför estetikens forum, äro och sörblifva de, nästan utan undantag vanbördingar. Ty allt småaktigt glitter minskar de åldriga kyrkosångernas anborna herrlighet. Arhundraden gamla cantojJermo-melodier höjas lika litet genom uppspädning med sämre stoffer, som den hvita färgens hvithet kan ökas genom tillblandning af mörka ämnen. Allt sedan kristendomens första tider har sången i bönerummen åtnjutit samma helgd, som nånsin egnades föredragen och läsningen utur de heliga urkunderna. Till alla särdeles högtidliga ögonblick hörde sayg. Den ycorona, hvilken de sjnngande ,terapeuterne bildade, ansågs, såsom en bild af Frälsarens törnekrona, för högt helig. Men ej endast terapeuternes sång, äfven f lkets sjungna: halleluja, amen, kyrie m. m. stodo i mycken aktning. Denna vördnad för sången bibehöll sig äfven genom medeltidens mörka tidehvarf, och det är bekant nog, att mer än en katolik klagande har yttrat, att Luthers Samtliga predikningar och skrifter icke hade vållat så mycket assall ifrån romerska stolen som hans koral-sång. Då nu denna Lutherska koral i allo har bibehållit sin geistiga kraft, så kan den åsigten omöjligen vara annorlunda än skef, att svenska kyrkans musikaliska del vore mindre vigtig, mindre högstående, än allt hvad presterne vid tillfället läsa eller tala. Koralen kräfver ännu på vår tid fullkomligen samma helgd, som de antydda styckena. Och alldenstund herrar prester sjelfve icke tillåta sig godtyckliga tillägg till de i handboken föreskrifna orden, och icke få göra det, så är