Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1855, sida 1

— Uvad jag är obetanksam! tänkte fru de Fontenay för sig sjelf, — nu var jag nära att förråda markisen!... Nej, han är icke i Weissenburg, sade hon högt . . . jag tror det åtminstone icke . . jag vet icke ens, om han kommer hit . . Ni hör, att jag meddelar er alla mina hemligheter . . Se så, herr major, jag hoppas, att ni nu, i utbyte mot min upprigtighet, lemnar mig min frihet. — Det skulle vara mitt högsta nöje, min fru, men jag har ej rättighet dertill. Endast min general... — Nåväl! jag skall besöka er general . ... Jag skall beveka honom . ... — Jag tror ej, att ni lyckas deri, min fru, ty generalen är icke längre ung. — Jag fånge! utbrast fru de Fontenay; — det är en tanke, hvarmed jag aldrig kan förlika mig . . Fånge! Nej, aldrig! — Icke destomindre, min fru ... — Aldrig, aldrig, säger jag er! Vet ni hvad, herr major? Då jag var femton år gammal, satte man mig mot min vilja i kloster: — et! kloster med dubbla murar, tredubbla portar, tredubbla lås: med ett ord ett sangelse. Jag fann icke destomindre medel att fly, och det skall icke bli mig värre att komma hårilrån, än från klostret. oörsok icke att fly, min fru! . det vore