Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1855, sida 2

MH alla dess underlydonde länder, med alla de rättigheter och privilegier, som den bör åtnjuta enligt Guds bud och kyrkans fastställda lagar (qvibus frui debet ex Dei ordinatione et canonicis sanctionibus). För att rätt bedöma denna I art:s halt, bör man känna hvilka de åberopade rättigheterna och privilegierna äro. En af dessa är följande: Om den hel. Paulus, för att rädda sig sjelf både från slag och döden, icke tvekade att åberopa Romerska lagen och att vädja till kejsaren, de ännu icke kristnade Romrarnes furste: huru mycket större rätt hafva vi, att påkalla hjelp af kristna furstar och deras lagar, för att straffa kättare och försvara kyrkan emot dem ? (Är icke detta en ypperlig logik ?) En annan är denna lik: -protestanterna förebrå i sin såvitsko Rom, att man der dödar kättare och medgifver deras dödande i andra länder, men deras blod är icke de heligas blod, mer än tjusvars, mandråpares och andra missdådares blod är det. Och vidare: pet goda måste fördraga det onda, om det sednaär så starkt att det icke kan dämpas utan fara och oro för hela kyrkan; saken må då lemnas till Guds dom på den yttersta dagen. Men i annat fall, när onda menniskor, vare sig de äro kättare eller andra missdådare, kunna straffas eller tillintetgöras utan fara för de goda, då böra och skola de blifva slagna eller afrättade af den offentliga myndigheten, vare sig andlig eller verldslig. Den åberopade kanoniska lagen, som nu råder i Österrike, innehåller bland annat foljande: aI länder under vår jurisdiktion befalla vi, att kättarnes egendom skall säljas, och äfven i andra länder anbefalla vi att detsamma måtte göras af de verldsliga myndigbeterna; och skulle dessa sednare visa sig försumliga i detta fall, så önska och uppmana vi, att de utan omsvep må sördrisvas. (Gregor. IX. Corp. Jur. Can) i sOm den verldsliga fursten (kejsaren af Österrike!) efter att hafva mottagit kyrkans förmaning, skulle försumma att rensa sina länder från den kätterska orenligheten, må han läggas I bannlysningens band af hufvudstadens och provinsernas biskopar, och om han vägrar att gifva upprättelse inom ett års tid, må det ta angifvas för Påfven, då denne må förklara hans (forstens) undersåtare fria från deras trohetsed och utbjuda hans land att intagas af rättrogna katholiker, hvilka, efter kättarnes utrotande, må besitta det utan motsägelse. Hvad säger nu läsaren om de förpligtelser Österrikes kejsare underkastat sig? Också yttrar en förf:e i Times, som anför alla dessa stadgar, att han vill bevisa, det ingen lifegen i det heliga Ryssland är mera underkastad sin sjelfherrskares godtycke än kejsaren af O sterrike är underkastad Påfven i Rom.Vi anföra härefter de vigtigaste af konkordatets öfriga punkter: Art. 2. Då Roms pålve, enligt gudomlig lag, innehar hedersoch lagskipnings-primatet inom hela kyrkan, så skall den ömsesidiga förbindelsen mellan biskoparne, presterskapet, folket och den heliga stolen i andliga ting och kyrkliga angelägenheter icke hädanefter underkastas nödvändigheten att erfordra kronans tillåtelse, utan vara fullkomligt fri. — Art. 4. Likaledes skola erkebiskoparne och biskoparne hafva frihet att utöfva allt, som enligt de heliga kyrkolagarnes förklaring eller anordning tillkommer dem, för att förvalta sina stift, enligt kyrkans närvarande, af den heliga stolen stadfästade disciplin, samt specielt a) att till vikarier, råd eller medhjelpare i förvaltningen anställa alla de prester, som de anse dugliga till dessa befattningar; b) att i det andliga ståndet upptaga och enligt kyrkolagarnes föreskrifter inviga dem, som de akta behöfliga eller nyttiga för sina stift, och tvärtom från prestvigningen utesluta dem, som de anse ovärdiga; ec) att inrätta mindre prestlägenheter, och sedan de öfverenskommit med kejsaren om anvisande af erforderliga inkomster grunda, dela eller förena pastorater; d) att anordna allmänna förböner och andra fromma verk, när kyrkans, statens eller folkets väl fordrar, att jemväl föreskrifva böneprocessioner och valfarter samt helt och bållet efter kyrkolagarnes föreskrifter ordna likbegängelser och andra presterliga förrättningar; e) att sammankalla och hålla provincialkoncilier och stiftsynoder enligt de heliga kyrkolagarne samt kungöra deras förhandlingar. Art. 5. Den katholska ungdomens hela undervisning i alla så väl offentliga som icke offentliga skolor inrättas efter den katholska religionens lära, men biskoparne skola i kraft af sitt herdaembete specielt leda ungdemens religiösa uppfostran i alla offentliga och icke offentliga läroanstalter samt sorgsälligt vaka deröfver, alt vid intet läroämne något förekommer som strider emot katholska tron och sedernas renhet(!). — Art. 6. Ingen skall i någon som helst offentlig eller icke offentlig anstalt föredraga den heliga theologien, katechetiken och religionsläran, om han ej dertill mottagit kallelse eller tillåtelse af biskopen i dithorande stift, hvilken eger rätt, att när han finner lämpligt vara, återkalla den. — Art. 7. I de för katholska ungdomen bestämda gymnasier och elementarskolor öfverbufvud utnämnas endast katholiker till professorer eller lärare och hela undervisningen inrättas efter läroämnets beskaffenhet så, att det kristliga lifvets lag inpräglas i bjertat(!). Hvilka läroböcker, som böra begagnas vid religionsföredragen, skota biskoparne bestämma efter mellan dem träffadt aftal. Rörande anställandet af religionslärare vid gymnasier och elementarskolor skola de deröfver utfärdade, helsosamma förordningar förblifva gällande. — Art. 8. Alfa lärare i de för katholiker bestämda folkskolor stå under kyrkans uppsigt. Skoluppsyningsmån i stiften utnämnas af kejsaren bland de af biskopen föreslagna personer. Skulle i nämnda skolor icke tillräckligt vara sörjdt för religionsundervisningen, stär det biskopen fritt att utse en prest, för att för eleverna föredraga trons mlamantar Tran Aanph cadliocheten hoe dem gom sko— A— — —