Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1855, sida 2

— Något godt, kraftigt. Resan har gifvit mig matlust. Herr Brock vände bomullsmössan fundersamt mellan sina händer och svarade slutligen: — Jag vill gifva er mitt sista fårlår .. Det skall straxt komma på spettet . . ; Jag inser ej, hvarför icke ni, såväl som någon annan, skulle få det. — Rätt taladt, herr .. herr? — Brock, till er tjenst. — Ert fårlår tillhör således mig . . det är afgjordt, herr Brock. — Afgjordt, herre. Preussarne få slicka sig om munnen, om de komma, sedan ni redan ätit upp det. Men om de skulle komma förr — Det blir min afsär. — Ja visst ... men utan tvifvel en dålig affär för dig, tänkte källarmästare Brock, som skakade på hufvudet vid tanken, huru den stackars krämaren skulle taga sig ut, om han till rival om fårlåret finge en skäggig preussisk husar. — Apropos, sade den resande; — se till, att mina båda åkdon genast insättas i vagnboden. — Straxt, herre . . . Men ha de resande, som äro i den andra vagnen, stigit ur ännu?