Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1855, sida 2

brelskrifvaren uppellver, avs Canroberts såndning sramkallats genom Baron Bondes för långt drifna nit, vare sig Baronen här handlat enligt eller utåfver sina instruktioner. Det sannolika synes emellertid vara, att sedan opinionen, genom Canroberts ankomst blifvit litet soulagerad, så träder vår kongl. Svenska regering sortfarande såsom hittills i de ärade kusinernas i Preussen och Österrike fotspår. Aftonbladet meddelar ett märkligt utdrag ur ett med enskild lägenhet bekommet bref från Finland, vid hvars anförande A.-B, tilllägger, att de fakta, som i brefvet omförmälas, äro fullkomligt tillförlitliga och bekräftade genom flera andra skrifselser från Finland, som A.-B:sred:n varit i tillfälle att se. Bresvet syder sälunda: -Studenten T., som sistlidne sommar var i Stockholm är nu offentligen demaskerad såsom spion; han har bekänt allt inför den komitå af studenter, som tog ihop med undersökningen af denna sak. Man fattade misstankar i anledning deraf, att åtskilliga bref och paketer, som han på egen enträgen begäran fått sig medskickade dels från Helsingfors dels från Stockholm, icke framkommit till de personer, till hvilka de voro adresserade. Allvarligt tillhållen att tala sanning, har den 19årige syndaren aflagt en fullständig bekännelse. Han var engagerad af generalspionen, postdirektören Wulffert. Redan förlidet år, då två finska professorer afsändes för att bevista universitetets i Moskwa jubileum, medskickades ban för att under resan spionera på professor C. Sedermera hade man uppdragit honom att resa till Sverge och spionera på alla dervarande finnar, och specielt söka skaffa tillförlitlig underrättelse derom, hvem som vore författare till brochyren Fennomani och Skandinavism, samt om möjligt söka vinna honom för den ryska saken. Han reste utan universitetsrektors pass (som enligt författningarne hvarje student skall förete, för att erhålla generalguvernörspass till utlandet) med särskildt pass af generalguvernör Berg. Denne hade gifvit T. rörande förmaningar att genom flitiga efterforskningar vara sitt land nyttig. Wulffert hade i religionens namn uppsporrat hans nit; han hade sagt, att bland studenterna vore ett riktigt röfvareband, som det vore af vigt att upptäcka. Sedan nu allt blifvit upptäckt, går W. omkring och jemrar sig öfver att man kan tro så illa om honom, att han skulle så velat leda en yngling i förderfvet. Generalguvernören har ansett sig föranlåten att bekräfta den relegationsdom studenterna uttalat öfver T. och har derigenom velat i allmänna omdömet afskudda från sig all delaktighet i denna nesliga och misslyckade affär, hvilket dock icke lyckats. Denna nedrighet, tillika med många andra omständigheter — hvaribland jag endast vill nämna hr Schills utnämning till tredje rysk professor vid universitetet — har öppnat ögonen på äfven de mest blinda och optimistiska, och man börjar allmänt ledas vid detta elände. Sveaborgs bombardement i somras, då Helsingfors helt och hållet berodde af de allierades ädelmod; de ryska rapporterna, som säval då som förut och efteråt vanställa allt; spioneriet och förföljelsesystemet mot skärgårdsbefolkningen, som afhålles från sin enda näring, fisket, för att de icke möjligen skola kunna lemna upplysningar åt de allierade; det fräcka skrytet och förtalet i de officiella och halfofficiella tidningarne, under det mer än hälften af soldaterna ligga på hospitalerna här, gevären äro sådana, att de knappast kunna träffa på 150 steg, och krutet under all kritik; den odrägliga inqvarteringstungan och framslåpandet af krigslörnödenheter genom kronoskjutsar; penningstockningen, som alldeles hotar att döda all rörelse, derigenom att det klingande myntet allt mer och mer på ett mystiskt sätt försvinner; vissheten slutligen derom, att i fall ryssarne nästa år måste retirera härifrån, de skola taga med sig vår bank samt bränna och plundra allt hvad de kunna: — detta och mycket, mycket mera, hvarom volymer skulle kunna skrifvas, alstrar en stämning, som jag icke kan beskrifva. Skall någon tra att förnuftiga menniskor, som ha sådant under ögonen, icke med fröjd skulle tillgripa hvad helst som befriar dem derifrån! Det mycket berömda fin