——— ä—ä— —— ———77 — — Å sörtvislan. Everards blick mörknade, han följde honom. — Ualbert! Stanna, sade han, men Halbert rusade in i sitt rum, föll Bed på sängen och gret som ett barn. Malvinas bröllopsgåfva. Lilla Malvina satt på en pall i fönstersmygen och sydde ifrigt. Hon såg icke upp, icke en gång då Evelyn drog i hennes långa ljusa lockar, och då Arabella skrattande kallade henne sjelfva fliten, eller då Mary Ann bjöd henne lemondrops. Malvina bara sydde, och sydde. Nu var det färdicgt. Den vackra mattan låg för Mary Anns fötter. å en hvit grund lågo röda och gula och hvita roser i sammetslika schatteringar, friska och mjuka; det felades dem blott litet doft för att brytas af en hvit hand. — Rått bra, min snälla flicka, mycket lyckadt! — Charmant, sade mademoiselle de Sandoval, aldeles charmant, markisinnan de Vere skall finna den så. — Tro ma bonne det? utbrast Malvina lifligt. — Ja, det tror jag, sade mademoiselle Adrienne, markisinnan har smak. — Och bjerta, sade Sigror Maric. — När kommer markisen de Vere? — Om Onsdag. — Om fem dagar, sade Arabella. — Så roligt! då blir det en bal hos mrs Victory Burlington! —