2— — — — ————M—————57 — Ingen liknar lady Rosita! Sisnor Mario såg på flickan och ett underligt leende sväfvade på hans läppar. — Hvem vet, sade han, vi få väl se, tiden är allsmägtig. — Men Hlalbert glömmer aldrig, sade Malvina, jag vet det. Henry har sagt mig det; de voro skolkamrater. — Så mycket värre för honom! — Ah se mrs Victory! — God afton syster lillal — God afton, Mary Ann. Jag ville sråga dig litet om balen, vill du hjelpa mig? få flickorna komma? Malvina med? — Malvina är blott 12 år. — Söta du, låt henne komma, Agnes tycker så om henne, hon är så bra med barnen. — Gerna för mig, om pappa vill. Malvioa rodnade af glädje. — Jag får då se lady Rosita, markisinnan de Vere! — Markisinnan de Vere, sade Victory och markisen de Vere, mitt barn. — Waldemar de Marigny! — Ja, sade Victory med ett nästan bittert leende, den högvälborna fru markisinnan de Vere, min bästa vän tillade bon. Rosita och jag voro själasystrar! Signor Mario log, och Mary Ann gjorde det äfven. Malvina såg förvånad och tviflande på Victory. — Bordet är serveradt, sade Trimley och slog upp dubbeldörrarna. (Slut i morgon.)