———— ——7 Var det sannt? Ja det var, ty hon den blyga, ljufva, hon låg vid hans klappande hjerta, han nörde hennes slå. De gingo hem, Rosita skön af fröjd och kärlek, Waldemar strålande som solguden, icke som den arma som brann för en annan, men som den lycklige, den öfversälle. Lord Adhemar och Halbert mötte dem. Halbert bleknade förfärligt, allt blef honom klart. Lord Adhemar smålog. Eversrd Darville stod vid fönstret. Han var blek, och lidanden stodo skrifna i ögats mörka glans. Nu gick ban fram, men lugn och leende som martyren vid bålet, och tryckte Waldemars hand, kysste Rositas vördnadsfullt. — Rosita, min syster, tillåter du mig att vara den första, som lyckönskar dig? Rosita räckte honom sin hand. — Everard, min goda älskade broder, sade hon lifligt, din lyckönskan skall bringa mig lycka. Du var mig alltid kär som Henry är mig kär, som en broder. Sir Everard suckade vid ordet, han visste det blott allt för väl. Lord Adhemar slöt dottern i sin famn; hans högsta önskan var nu uppfylld. Halbert Glenville stod blek plats. — Helbert Glenville, sade Rositas ljufva stämma, nu har jag funnit åter min barndomstrolofvade. Se, den ringen fick jag då jag var sju år; aldrig var den af mitt finger. Halbert, sade hon sagta till den nästan vanmägtige, var en man, var min broder, min kära broder! — Din broder, Rosita! utbrast han me de blick, aldrig! och han rusade ut i — 5b och orörlig på samma