Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1855, sida 2

ställer honom slutligen på en ståndpunkt, der han icke längre vet hvarken hvad han vill eller hvad han säger. Det är ock egentligen på denna ståndpunkt man måste dölja sin inre svaghet genom broskande ord, hvilka afse icke att öfvertyga utan att nedtysta enhvar, som vågar hysa en annan tanke än den sjelf tanklöse talaren. Och dock äger det ämne, som här utgör föremål för stridiga åsigter, nemligen de förutsättningar hvarunder Sverige bör aktivt deltaga i kriget, så många sidor och är i allmänhet af den svårlösta beskaffenhet, att det mer än något annat kräfver utredning och öfvertygande bevisning, med undvikande af allt maktspråk, hvilket åtminstone ej duger på det hål!, som sannerligen icke qvalificerat sig att äga auktoriteten af någon: autos epha. I en annan uppsats än den, mot hvilken vi här tagit oss friheten göra några invänningar, en uppsats, som utmärker sig lör en ypperlig redighet, konseqvens och klarhet i tankegång, yttrar Aftonbladet bland annat följande, hvilket synes oss förtjent af den största uppmärksamhet: Om svenska regeringen hade velat ,tillsvidare, och så länge tvisten formelt rörde endast den s k. orientaliska frågan, hålla sig i en neutral oeh ofvaktande ställning, så hade;intagandet af en sädan ställning varit den enklasde sak i verlden, utan alla konvem äinDner med det denska kabinettet, hvars öppet kända rysavänlighet snarere borde väcka misstankar å vestmak ternas sida. Från dessa sednare kunde väl aldrig neutraliteten vän as löpa nåon fara, och från Ryssland ännu mindre då det sedermera så tydligt visat sig att Ryssland inganting högre önskar än denna rneufrralitets fortfarande. Konventionen med Danmark var ju dessutom endast att binda händerna för framtiden, i fall omständigheterna vid en sednare period i kriget skulle fordra en öppen anslutning till vestmakterna och utesluta möjligheten af hvarje annan politik. Sådana omständigheter kunde dock alltid låta sig förutses. Man invänder, att Ryssland gjorde ju de oerhördaste svårigheter att erkänna vär neutralitet, och man har ännu ej glömt Svenssa Ti sningens uppskrämmande tal om botande noter och annat mer, isynnerhet när det gällde kr ditivbevillningar. Vi erinra härvid endast att den halfofficiella ryska pressen i detta afseende strasseåt Svenska Tidningen med osan sing och aldrig medgifvit något sådent, utan tveriom inför alla europeiska kabinetter uttryckligen påstått att czaren sjelf ,rekommenderat de skandinavisza makterna en sträng neutralitet. Men utom denna vigtiga omstandighet, och utom det att Ryssland genast och obetin gadt erkände Danmarks neutralitet, som var uppgjord i den innerligaste öfverensstämmelse med den svenska: så kunde ju Ryssland billigtvis aldrig önska något bättre eller fördelaktigare för sig — hvarom den ryska pressens hållning under hela kriget burit det ojäfaktigaste vittnesbörd — än att Sverge iakttog en neutralitet, hvarigenom Ryssland befriades från nödvändigheten att hålla en armå af 130,000 man upp ställd i Finland och Ö tersjöyrovinserna och i stället kunde använda denna styrka att hota Österrike (hvorföre också gardesregementerna, så snart neuiraliteten från vår sida var förklarad, fingo börja sin marsch vill Polen) samt dessutom hade fått den dyrbara tryggheten mot hvarje anfall på Kronstaft af vår ekärgardsflotta. Hade Ryssland verkligen gjort svårigheter mot erkännandet af Sverges neutrealitet, så måste det dertill haft eller trott sig hafva någon rätt, som icke gällde det annars så förbundna och förbindliga Danmark, och en sådan rätt hade svårligen kunnat grundes på något annat än ett särskildt fördrag, i förening med de nära blodsoch slägtskapsförbindelserna, antingen nu detta fördrag var det mycket omtalade ,familjfördraget, om hvars utgående ryska hofvet måhända ej baft alldeles semma mening som Svenska Tidningen deducerat ur ett annat fördrags ordalag, eller något senare afslutadt; i ett uti Brässel utgifvet arbete om Ryssland förekommer verkligen uppgiften om afslutande af ett sådant dynastiförbund mellan Carl Johsa och Nikolaus så sent som 1841, hvilken vl äfven sew i svenskt tryck upprepad. När svenska trupper 1818 på rysk anmodan sändes till Fyen och svenska folket efteråt hade den välviljan att sjelf betala räkningen, så kunde detta möjligen förklaras af den popularitet som danska kriget då åtnjöt och af okunnigheten, då ännu, att man gick Rysslands ärender. Men denna transaktion kom efter hand i sin riktiga dager, och det danska vapenförbundet erbjöd ej längre någonting lockande för tanken, sedan man så väl visste hvars ärender det uträttat. Underhandlingarne och konventionen med Danmark kunna således knappt på annat sätt förklaras, än att man här, med kännedom af kejsar Nikolai stolta och envisa lynne, insåg oundvikligheten af ett krig mellan honom och vestmakterna och derföre på förhand ville sätts sig i säkerhet mot alla de sollicitationer och förslag man kunde förutse från vestmakternas sida, och, på samma gång man med händerna bundoa af den danska konventionen höll sig sjelf alldeles otillgänglig för alla sådana frestelser, tillika, genom förebrivgandet af konventionen med Danmark, sjelft i bakgrunden understödt att Preussen och Bambergsligan, afhalla vestmakterna från allvarsammare uppsordringar, genom utsigten an Sverge, liksom Danmark, då skulle ega en giltig förenledniug att formligen ställa sig på Rysslands sida. Endast genom en öppen och bevisande förklaring af denna konvention torde Svenska Tidningen kunna till fulle öfvertyga allmänheten om neutralitetsförklaringens afsigt att bereda lika stora fördelar åt båda de stridande parterna. Detsamma galler också om samtliga rustningarne här och i Danmark. De aftalade gemensamma operationerna afvisa på förhand den tänkbara invändningen att Danmark möjligen åtagit sig neutralitetens försvarande mot vestmakterna och Sverge mot Ryssland. Från Ryssland hotades neutraliteten af ingen fara, och inga sohicitationer derifrån voro heller tänkbara då