vid sedermera vördsamt tillåta oss några anmärkningar. Antagande att gen. Canroberts beskickning i första rummet blott åsyftat att förmå Sverge att deltaga med i en krastig förklaring af de hit:ills neutrala regeringarne, att de voro genomträngda af rättvisan utaf den sak, som de allierade förfäktade, och att de vore beredda att med vapen understödja sina föreställningar, ifall ingenting med godo kunde uträttas — sörmenar Aftonbladet, att det endast eventu: ellt, ifall denna förklaring icke vunne gehör hos dem som vederborde, torde varit fråga om ett väpnadt uppträdande å Sverges sida. — Om denna sörutsättning?, fortfar A.-B., är rigtig, skulle då svenska män önska att vår regering undandroge sig åtagandet af ett kall, som visserligen bröte vår hittills iakttagna opartiskhet och ställde oss bestämdt på Vest makternas sida, men som ändå icke, åtminstone till en början, kastade oss in i det aktiva kriget, hvilket äfven i lyckligaste fall medför uppoffringar och lidanden, för hvilka den fredsvanda samtiden helt naturligt i det längsta ryggar tillbaka. Det är efter denna skäligen oklara framställning af sin egen ståndpunkt, Aftonbladet begynner sina förebråelser emot -några röster, som allt igenom med full hals ropat på krig, men som dock i det hela äro de ursinnigaste försvarare af neutraliteten quand-meme, genom villkor de uppställa för vårt deltagande i kriget. Det är detta villkor: Finlands återfående, som uppväckt Aftonbladets harm, för hvilken vår ärade kollega icke finner nog kraftiga uttryck. A. B. anser, så vidt vi rätt förstå dess mening, att ett sådant mål vore en omöjlighet att vinna och följaktligen en orimlighet att fordra. Om åter de, som nu med full hals ropa på -Finland. Finland, Finland! i stället lika kraftigt agiterade för den ryska östersjöflottans förstöring och raseringen af dess skyddande hamnar, så skulle i ropen röja sig en politisk tanke och ej blott ett sentiment. — Det närmast förhanden liggande ändamålet med vårt deltagande i kriget synes oss (Aftonbladet) alltså böra vara Rysslands tillintetgörande såsom sjömakt. Finnes det ingen sannolikhet för att detta mål, äfven med vårt biträde, skall af de allierade uppnås, då må vi sitta stilla och ej utsätta oss för Rysslands hämd.Detta sednare är åtminstone klara ord, men vi sörmå ej inse huru de sammanhänga med A. B:s föregående räsonnemang, likasom vår ärade yrkesbroders tankegång synes oss alltigenom något oredig. Först yrkar A.-B., att vi, utan att uppsätta några villkor, skola deltaga i en -kraftig för klaring till Ryssland, åtföljd af hotelsen, att om den ej vinner gehör, ämna vi understödja våra föreställningar genom vapenmakt. Deraf måste väl följa, såvida vi ej efter hotelsen skulle fegt draga oss tillbaka, att derest våra ord icke vinna afseende, vi komma att deltaga i kriget. Aftonbladet har ju, med dessa ord, i sjelfva verket förordat Sverges obetingade deltagande i kriget. Och likväl yrkar samma blad, några rader sednare: finnes det ingen sannolikhet att Rysslands östersjöflotta förstöres och de densamma skyddande hamnar, d. ä. Sveaborg och Cronstadt, grusas, -så må vi sitta stilla och ej utsätta oss för Rysslands hämnd. — Här tyc kes väl sålunda, att A.B. vill uppställa Cronstadts och Sveaborgs intagande samt ryska sjömaktens tillintetgörande, såsom villkor sine qvå non för Sverges deltagande i kriget? Och är i sjelfva verket detta villkor mindre än Fin lands lösryckande från Ryssland, ett villkor som t. ex. Times icke finner någon orimlighet uti, att det skulle ingått i fördraget med Sverge? Och ytterligare: det ena ögonblicket betraktar Aftonbladet såsom en dårskap, att man ifrågasätter Petersburgs intagande, och det andra yrkar A.-B. såsom något helt tvärsäkert att Cronstadt måste intagas. Ligger det nu. torge