Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1855, sida 1

— Rosita, ropade han, och knäföll vid hennes fötter, du vet icke, du vill icke veta huru gränslöst jag . älskar dig, huru hela mitt lif var fyldt af en enda tanke, en enda känsla, du ljufva Rosita. Buf min, min Rosita, men jag är vansinnig, jag kunde lika väl bedja madonnan blifva min. Rosita, tala! Hon var blek och darrande. —. Hailbert sade hon, tala icke så, din brud kan jag ej blifva, om nägra år skulle du finna, att du gjort ett dåligt val, vi äro lika gamla. Välj en mera passande brud — År detta enda skälet för ditt nej? Rosita rodnade. — O Rosita, blif min, bad han lidelsefullt, om du visste, huru jag tillber dig, om du visste, huru jag lidit. Rosiia svarade icke. — O, tala! Rosita såg på honom med sina ljufva mörka ögon, mildt leende. — Min goda Halbert, du är ett barn, ett godt obetänksamt barn. Halbert blef dödsblek. Rosita tala ej så! haf medlidande med mig, kom! sade han med glödande värma, barn! är jag ett barn? Rosi:a rodnade för hans blick, och svarade icke. — Rosita, utbrast han, blif min, ingen på jorden kan så älska dig, säg vill du? Rosita blef tankfull. Måhända har du rätt, Halbert, jag vet, att jag skulie blifva lycklig nu, och jag vore nog svag att, säga ja! — O säg det, Rosita, älskade Rosita, säg detta ord, kan du älska mig? j — Ja Halbert Glenville, jag älskar dig så som jag älskar Henry, min broder; du är mig kär, men. . Jeg vill säga dig något ty du kan fatta mig. Minns