Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1855, sida 1

du en natt för mer ån 6 år sedan, minns du då du foljde mig till major Valmy? — Ja, allt, allt. — Minns du någon som jag bad dig söka som .. — Waldemar du Morigny! utbrast Halbert med en ton af sönderslitande ångest. Men han var ju här för några månader sedan, kort efter Edgars död. — Och jag såg honom icke. Du ville ej se honom, och ändå? Rosita blef blek. — Jag visste, hvad ban ville säga mig, ord som jag icke ville höra. Halbert plickade ångestfull på henne. — Du älskar bonom ännu? Rositas bleka kinder purprades och tårar fyllde hennes Ögon. — O Rosita förlåt mig, förlåt att jag vågat tala så till dig! men förskjut mig icke, tillät mig att få se dig hvarje dag, ty du är mitt lif, min värmande sol, ginge den ned, då vore jag död. Rosita räckte bonom sin hand som han eldigt kysste, och sade vekt: — Min goda Halbert, du är mig kär som Henry är det, som min älskade b:oder. Jag var ung då jag blef gilt, Edgar älskade mig ej. En annan sade mig, hvad ban skulle sagt mig, en annan, som jagälskat från min barndom, men jag ville ej höra honom, fast orden återklingade i min egen själ. Hjertat kämpade och var nära att brista. Jag var nära döden; då smög han in till min bädd, jag såg honom och lifvets gnista blef åter lefvande. Åen sedan såg jag honom ej, ville det ej. — Rosita jag förstår dig, farväl Rosita, min syster! Jag reser i natt. — Min frände, min älskade Halbert, sade hon, res icke! din moder skulle sörja för mycket, blif hos oss,