Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1855, sida 3

de sig tydugen Uans anlo!sdråg och förhKallande att ban ständjet plågades af inre iidanden. Han läste flitigt och var uppmärksam vid förhören, sade sig känna Sor bäfvan för den gudomliga lagens hot och i dess ljus aht mer se sina synder och sin förtappelse, men kunde icke rätt fatta evangelli tiäst och hopp. Efter någon tid började det dock äfven i detta fall lju-na för hans ögon. Detta visade sig ock i bans yttre väsende, som antog något lugnare utscende. När kgl. hofrättens dom, som fastställde häradsrättens, ankom, och hade blifvit honom meddelad, så erbjöd jag mig uppsätta underdånig böneskrift till K. M. om benådning. den jag likväl antydde, för min del, var ganska tvifvelaktig; han afslog då anbudet och sade att han nog sjelf vore öfvertygad, att ingen sådan nåd kunde förunnas honom. Han fick äfven på tillfrågan af kon:s befhde sjelf tillkännagifva, hvad som ock i behörig ordning anmäldes, att han icke ville söka nåd hos K. M. Då var det likväl mera föreställningen om fruktlosheten bäraf, an verklig undergifvenhet, som manade till detta beslut. Mer och mer började hans sinne böjas och bjertat emottaga evangelii milda och lugnande inslytelse. Emellertid ankom till kon:s befde serskild skrifvelse på Kgl. M:s nåd, befallning från just--statsministern med förfrågan huruvida ingen böneskrift om benådning vore att förvänta från lisdömde postrånaren J. Falk. Jag blef anmodad att härom underrätta honom, hvilket jag då nästan ogerna gjorde, emedan han kunde deraf vilja göra sig hopp om förskoning. som ingalunda var trolig; och sade derför, att det vore vanligt ingifva underd. böneskrift, och han borde göra det, om ej för sin egen, för sin mors och syskons skull. Han bad mig då uppsätta en sådan skrift, och deri i underdårighet bönfalla, derest han finge lefva, om cellfängelse för sig i flere, men till antalet, bestämde år. Kurde detta icke gå an, ville han ej heller nu söka nåd. Hans begäran efterkoms. Härefter blef han dagligen omsorgsfullare för sin själ, och läste flitigt biblen samt fick och förskaffade sig sjelf flere religiösa ströskrifter, om hvilkas christliga innehåll jag försäkrade mig, derest sådant icke förut var mig kändt. Han fattade tydligare undervisningen, och förrådde en varm längtan efter allt klarare ljus i sin salighets sak. Hans blick blef fri och mild, och hela hans väsende antog ett förändradt utseende; det var mig uppenbart, att hans inre äfven undergått en stor förändring. Han ville dö, och önskade blott alit mer och mer kunna dervill bereda sig. Kongl. Maj:ts slutliaa dom kom och förkunnades honom af mig d. 24 Okt. Han mottog den med största sinnesluzn och helig föresats, att söka rätt använda de åter tående dagarne. Han besoktes och undervisades derefter dagligen af mig, som kort derefter på konungens besndes anmodan öfverlade med honom om dödsdagon. Vi kommo öfverens derom till den 21 sistl. Nov. Nu ver hen stundligen fördjupad i ordets betraktande och brinnande böner. Med gladaste anbiick mötte han alltid mitt inträde i hans cell. En gång frågade han: Månne det är som det bör vara, att jag känner jemnt frid och hopp i mitt hjerta, äfven under den lifligaste åtanka af mina brott?Jag svarade, att i detta, som i allt annat, gäller den sanningen: Åen menniska kan icke taga, utan det varder henne af himmelen gifvet; o. s. v. Vi hade för ancra gången genomgått katechesen och Måndagen d. 19 Nov. kon. Det sista nattvardsbordet blef för honom dukadt i cell:ängelset. KL. 11 s. m. fick han utträda dertill. Afven utfördes hans medbrottsling A. Frid, som blef benådad med lisstidsfängelse samt tren ne andra mördare, ännu icke slutdömde, att närstå, och alla celldörrarne oppnades, såsom till vanlig guds tjenst, efter en kort inledning med underrättelse till samtlige fåvgarne om anledningen till derna andakts stund och med uppmaning till dem att låta den lända till väckelse och besinning, bölls för delinqventen skriftetal med anledning af Rom. 6: 23: Syndens lön är döden, men Guds gåfva är det eviga lifvet genom Jesum Christum vår Herra. Han hade begärt att sjelf få uttala och aslagga sin syndabekännelse, som ban ock högt och tydligt gjorde. Vid aflösningens förkunnande besvarade tan hvar och en af de deri förekommande trenne frågorna, med tydligt upprepande af orden: Ja med Jesu nådiga hjelp; akten fortsattes ceh afslutades. Derefter fick han bjuda sin medbrottsling Frid sitt sista farväl och vi afreste. Då vi kommo utom fängelset; ringmur yttrade deliaqventen: Nu Gudskelof begynnes min rätta frihet. Vi samtalade mycket under bela den 103 mil långa vägen. När vi mot aftoren kommo till Sköfde och åkte in genom stadsporten sade han: -Nästa stad jag får komma in uti, blir det nya Salem, på hvars port mi: bön så länge klappat. Vi inträdde i stadsfängelset, der natten skulle passeras. Efter någon stunds samtal och förrättad aftonbön, lemnade jag honom, som under natten hade skiftesvis en af de tvenne medföljande gevaldigerne hos sig. Kl. 7 på morgonen dagen derpå återkom jag i fängelset. Under natten bade han icke sofvit, utan läsit och bedt till Gud. Vi gjorde morgonbön och fortsatte resan. Vid ankomsten till Dim bo syntes mycket folk. Han yttrade: Kanske här är ting. Ack om jag finge träffa häradsh. Wijkmark, han var min fö:ste domare och jag förhärdade mig och nekade länge vid hans domstol; jag ville gerna be hovom om förlåtelse. Jag gick upp till tingshuset och frågade håradshofding W. om han ville lemna Falk tillträde, som geina bifölls. Vi inställde oss, och den nu botfärdige brottslingen bad om sin domares förlåtelse, som denne med rörande hjertlighet yttrade för honom. Under den vidare fortgående resan tillkännagaf nan sin fägnad öfver detta sammanträffande. När vi reste förbi Brandstorps kyrka sade han: betta är det si ta tempel jog ser här på jorden, snart får jag komma uti ett tempel, som icke med bänder gjordt är, det evigt är i himmelen.s Vid utfarten till stora vägen, som förer till Torkelstyd, der vi skulle blifva öfver natten, sade han: Då jag sist reste denna vägen bodde mörksens andar i mitt hjerta, då hade vi, första natten efter postrånet, legat i Torkelsryd, och der vexlat den första sedeln af de rånade penningarae och togo skjuts derifrån; nu skulle jag än en gång komma hit; men nu Gudskelof är jag lyckligare, än jag var då. I Torkelsryd mötte, enligt aftal en bekant till honom, med hvilken han i min närvaro fick tala. Till honom öfverlemnade han sju serskilda konvolut. som jag en af de sista dagarne i häktet sammanlagt och försett med på-krifter efter hans begäran, de innehollo af honom, för medel, som han med syarbete förtjent, köpte 3 neldiblar, några bönböcker och andra religiösa skrifter, samt afskedsbref till mor och syskon och syskons barn. Uti en bok, ämnad tll en syster, låg ett litet bokmärke, å hvars baksida han sjelf hopsatt och skrifvit följande: