— Halbert, jag har sökt dig hemma hos dis: sår jag tala med dig? sade Waldemar hastigt inträdande. — Gerna! kom med mig! sade Halbert tankfull. — Du ser så glad ut. — Jag har hört något, som jag länge längtat att få höra! — Får jag veta det? — Gerna, du får veta allt hvad jag tänker .. kom! — Här äro drufvorna, sade EH Warden. — Ät upp dem sjelf! ... Godnatt! — Godnatt! och Gud vare med er, Halbert, och er, baron de Marigny. De svarta ögonen. — Nu, sade Waldemar, nu har jag talat vid dig, tala du nu om hvarför du var så glad nyss. De sutto begge i soffan, Waldemar ifrigt uppmärksam, Halbert utom sig af fröjd. Waldemar var äldre än Helbert; men något oförklarligt drog honom till denne unge man. Halbert rigtigt tillbad baron de Marigny. — Så sade hon, hviskade Halbert, hon är icke hans maka, älskar honom ej. Waldemars ögon strålade. Han fattade häftigt Hal: berts hand: — Hon älskar honom ej? har aldrig det gjort? — Nej, aldrig ... men en annan. — Hvem? utbrast Waldemar ångestfull. Dig lycklige Halbert Glenville? — Nej, sade han, nej. .. Everard Darville är det, jag vet det,