Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1855, sida 2

XEFaldemars löfte. — Victory, sade Waldemar, lofva mig en sak! — Hvad? frågade hon. — Au du uppfyller min önskan att få vårt bröllop framflyttadt till Februari. Victory rodnade och bleknade, och svarade icke. — Victory, vill du det? — Mamma vill icke. Fråga mamma ! — Jag skall be major Valmy, sade Waldemar. — Nej, för Guds skuld, gör det icke! — Mis Malvina, sade Waldemar till sin blifvande Svärmor, som kom in, jag har en bön till er — lät vårt bröllop få blifva om åtta dagar ! Mrs Malvioa studsade. — Ja, åh ja, kanske hinner jag icke så snart. Vi få se. — Mr Valmy, sade Waldemar, är det icke möjligt? — Nej, sade mejoren lugnt. Kom Waldemar, jag har något att säga dig. Mrs Malvina kastade en blick af medlidande på baron de Marigny. Victory såg ängslig ech rädd ut. — Min Gud! utbrast mrs Malvina, om han kastar sig i floden! Det ligger någonting sombert, något a la Hamlet i hans ögon. Jag har aldrig tyckt om mörka ögon. Kära Victory, du gör mig stor sorg, du lägger mig i grafven! Mrs Burlington! Min Gud, så det låter! , — Åh ja, mamma, nog låter baronessan de Marigny bättre. (Forts.)