Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1855, sida 2

AAc2l333gnnnnnnnAR yhhjt ————— ett vänligt, ett varmt ord, och allt skall hon glömma! — Augustus Burlington äfven? Nej, Rosita, hon älskar icke mer! — Gå, för Guds skuld! bad hon. — Nej, Rosita, tusen gånger nej! — För din moders skuld, för mia mors skuld, som du alskar och vördar... gå! Waldemar svarade icke, men han blickade underligt på Rosita, — För min skuld, för din egen, sade hon rodnande; se, den ringen gaf du mig för länge sedan; du lofvade att om jag bad dig om något och visade den, skulle du uppfylla min bön. Weldemar smålog. — För chris:i skuld, Waldemar, gode Waldemar! bad bon ångestfull — För din skuld, Rosita! ja, sade han eldigt och rusade ut. — Bästa Halbert, hör efter om Edgar är hemma. Halbert gick. — Nej, han var icke ännu kommen. — Mr Barton uppehåller min man bra länge, sade Rosita. Godnatt, Halbert! Halbert Glenville kysste lifligt hennes hand och gick, med ett leende på läpparna. Bort åt förstaden gick han, och kom till ett litet hus med mycket blommor i sonsternb; dörren stod öppen. — År Effy Warden hemma? frågade han en karl. — Nej, men kommer om en stund; stig in i hennes rum om ni behagar, mr Glenville. Helbert gick in, satte sig vid bordet och kastade en blick ikring sig i det lilla snygga trefliga rummet, med den hvita sängen, de perifärgade möblerna, den gamla klockan med göken, de doftande geranierna och balsomineraa.