Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1855, sida 1

———— — — ——6— Waldemar sattade hennes begge händer och kysste dem häftigt. — Det var en tid, sade han, då jag älskade ära och rygte, då glänsande bilder föresväfvade mig, då jag drömde om min stamfader Robert de Marigny, som stupade i striden för den heliga grafven; han stred med lif och blod, med anda och öfvertygelse, för en idee. Det låg något stort deruti. Hvad har jag kämpat för? Jag läste natt och dag, jag tog graden i Upsala, kom sedan till London, siräfvade dagligen, stundligen, tilldess jag kom in i kabinettet; jag utmärkte mig och blef slutligen charec deaslaires. Men lycklig blef jag icke. Under min sträfvan var det något, som likt en stjerna lyste mig, föresväfvade mig, eldade mig — nu har den bleknat, nu har jag ej mer... — Waldemar, sade Rosita med denna ljufva melodiska röst, som hon ärft af sin moder; var en man, kämpa, sträfva för ära, för rygte, för ett stort namn, och du skall blifva lycklig. Victory är en god flicka, som blir en bra maka, som älskar dig ömt. Waldemar såg på den unga qvinnan med ett underligt uttryck i blicken. Hon var så intagande i sin mörka sidendrägt, med det rika blonda håret i fiätor, uppsästadt af en diamantnål. Blek var hon som en madonnabild af parisisk marmor; demörka ögonen glänste under sina långa ögonhår. Det var ett ansigte, som Tilian skulle älskat att måla, varmt, fullt af lif, men såomt, rent qvinligt. Waldemar blef liksom tjusad; ovillkorligt sjönk han I ) ned till hennes fötter. Rosita ville stiga upp; han höll henne qvar. — Min brud, sade han vekt, min är du ännu, jag ser det, jag känner det. Edgar blir aldrig din make, får aldrig blifva det... Rosita rodnade djupt.