Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1855, sida 2

innehatla inga märkllgare nyheter, än att desammas meddelande kan uppskjutas tills i morgon. AA StT I ett nyligen utkommet arbete, Voyage a trarers VP Exposition des Beaux Arts, har den bekante franske författaren Edmond About lemnat en intressant öfversigt af nutidens målarekonst och skulptur, sådane de blifvit representerade på den parisiska verldsexpositionen. Det skall utan tvifvel roa våra läsare att höra hans omdömen öfver de svenska konstalstren; men man bör i förväg känna, att hr Edmond About ingalunda tillhör de konstdomare, som blifva lätt förtjuste. Han är tvertom i allmänhet en smula maliciös och synes med förkärlek handtera åtlöjets vapen. För att rätt kunna uppskatta såväl det beröm, som det tadel, han skänker våra svenska artister, borde man egentligen läst hela arbetet och för jemförelsens skull sett, huru han behandlar öfriga länders konstnärer, hvilka åtagit sig att på expositionen representera sina respektiva hemlands konstnärliga ståndpunkt. Jemsörelsen utfaller ganska SsSmickrande för oss. Exempelvis vilja vi anföra hans omdömen om de båda störste af Tysklands nu lesvande målare W. v. Kaulbachs och Cornelius arbeten. Dessa båda storheter, framför hvilkas arbeten ingen Tysk gerna stadnar, utan att i patriotisk bänryckning uttala sitt -Wunderschön! sammankrympa i den franske kritikerns hand till fickformat. Kaulbach hade utställt tvenne taflor, -Historien och -Sagan. Den förra aflärdar hr About med det yttrande, att taflans rätta plats ej var de sköna konsternas palats, utan något skolrum, der lärjungarne, uttröttade vid skolmästarens historiska föreläsning, kunde få betrakta taflan, såsom en variation i tråkigheten. — Hvad beträffar -Sagan, lemnar hr About en utförlig beskrifning öfver denna tafla och frågar efter dess slut, om ej denna beskrisning snarare passar in på en hexa. Den massa af attributer, hr Kaulbach använder, för att ej lemna åskådaren i tvekan om hvad han egentligen velat framställa, förråder på en gång brist på smak och misstroende till åskådarens skarpsinnighet, Det var ej så, de gamle Grekerna och Romarne använde attributerna: de pekade på idten, utan att sönderkrama den. Med ett ax visste de göra Ceres igenkänd, och en stjerna var tillräcklig att utmärka Urania. Skulie hr v. Kaulbach framställt dessa mythologiska bilder, hade han utan tvisvel gifvit Urania i handen ett teleskop, en quadrant och en årgång af Nautical Almanach eller Annuaire du bureau des longitudes: kring Ceres skulle han uppstapplat hela materiellet i ett bageri, icke ens baktråget undantaget.Om hr Cornelius yttrar About, att han synbarligen studerar Michael Angelos arbeten i Sixtinska kapellet i Rom; -men hade jag äran att vara medlem af romerska styrelsen, skulle jag förbjuda herr Cornelius inträde i Sixtinska kapellet, ty Michael Angelos sällskap är honom ej till gagn. Herr Cornelius drömmer blott om storhet, kraft och ansträngning. Han behandlar de enklaste ämnen med en Tibans våldsamhet. Betraktom blott hans utkast som föreställa kristliga barmhertighetsverk. Om någonsin en målare bordt visa enkelhet, vore det i ett dylikt ämne. För att mätta hungrige, svalka törstige, besöka dem, som äro i fängelse, hugsvala de bedröfvade och visa den irrande vandraren rätta vägen, behöfvas icke stora åtbörder, spända muskler och oordnadt hår. Den kristne, som nedstiger i fängelset, för att trösta fångarne, är af herr Cornelius framställd femtio gånger mer majestätisk än Marius på Karthagos ruiner; de båda hugsvalarne, som inträda i sorgehuset, äro dystrare och mer dramatiska än Brutus och Cassius dagen före slaget vid Filippi, och bondgossen, som visar vandraren rätta vägen, liknar på håret Cesar vid Rubicon. Hans mun är öppen, såsom om han tilltalade en krigshär, och han utsträcker armen, liksom för att taga verlden i besittning. — Alla hr Cornelii figurer bära osammanhängande peruker, alla hans draperier äro i våldsam skakning, djuren äro dåliga, träden tvinande och torra, arkitekturen ömklig, men menniskofigurerna ännu sämre. Mau kan ej inbilla sig något salskare, mer grinande och sämre proportioneradt. Man kunde säga, att artisten svurit att ej betrakta naturen. Visserligen har herr Cornelius talang, men naturen har likväl mer än han; han skulle göra sig sjelf en tjenst med att söka återgifva naturen sådan den är, i stället för att efter eget hufvud göra om hela skapelsen. Sådane äro herr Abouts omdömen om Tysklands störste mästare. Måhända ingår i den