det tadel och beröm, han tilldelat de svenske artisterna, mäste det förra förefalla temligen mildt och det sednare desto mer smickrande. Hans omdömen öfver dessa lyda som följer : Sverige och Norge hafva fått sin plats vid ingången till expositionen, och åskådarnes första blickar falla derför på de målningar, som representera dessa länder. Man kunde sannerligen börja sämre: det finnes vackra talanger i dessa kalla länder. Om herr Kiörboe vore något mer kolorist, skulle han kunna täfla med våra (franska) djurmålare. Hans hundar från Tartariet äro väldiga bestar, som tyckas kunna sluka en varg lika lätt som rälven en gås. Deras heroiska matskål med oxlären, öfverlefvorna af deras måltid, erinrar om fästerna i Odyss6en och den fruktansvärda aptiten hos Penelopes friare. Herr Jernberg, elev af Couture, saknar icke talang, men har misstagit sig; och hvem kan ej begå ett misstag? Hr Couture sjelf misstog sig, när han målade porträtterna af mill P... och baron C...; herr Diaz misstog sig, när han ville täfla med herr Ingres); naturen misstog sig, när den frambragte giltiga ormar och jordbälningar. I Sverige tror man, att jordbäfningarne äro ett verk af en ond ande, kallad Loke). Denna farliga person är fjettrad vid en klippa, och en outtömligt giftdrypande orm hänger öfver hans ansigte. För sagan är det onödigt att veta, det man kan tvätta sig i etter, utan att skadas deraf. Sigun, Lokes maka, uppsångar giftdropparna och hindrar dem komma till sin bestämmelseort; men råkar hon spilla, olycklig då stackars Loke! Han är då hundra gånger olyckligare än offren för trollskålen i Lafontaines komedi. Herr Jernberg har förfelat sina tre figurer: Loke, Sigun och ormen. Loke är helt simpelt en ateliermodell i sin hemlandskarakteristiska fulhet och platthet. Sigun är en groflemmad flicka, raglande hem från en maskeradbal, och ormen har temlig likhet med en fontän, ämnad att pryda en storhertiglig trädgård. Herr Dahl, riddare af alla kända ordnar et quibusdam aliis, är en utmärkt landskapsmålare. Hvarföre har han ej visat oss mer än tvenne landskapsstycken? Den bästa af dem båda är utan motsägelse Vinterscen vid stranden af Elbe. Det fenomeniska trädet i förgrunden erbjuder väl knappt annat intresse än nyfikenhetens; men den tillfrusna floden och perspektivet, som på venstra sidan af taflan flyr bort i ett mildt ljus, äro målade med sällsynt skicklighet. Herr Larsons Fors är en till omfånget stor tafla, sallandad med omsorg och likasom under förstoringsglas. Vära landskapsmålare hafva det fel att låta sina målningar stadna vid flyktiga utkast; de nordiska målarne falla i elt motsatt fel. Ljustringen, af samma hand, är ett besynnerligt stycke. Det tyckes, som om någon sagt till herr Larson: de franske målarne bafva uppfunnit ett förfaringssätt, som kallas impastering. — Ar det mycket svårt? bar då herr Larson frågat. — Icke så öfverdrifvet. Man behöfver blott taga en bit färg på spetsen af en couteau å palette och föra den till taflans. — Bravo! det skall nog gå för sig. — Derefter började herr Larsson, som är född i Östergöthland, måla sina fiskare i den stil, hvarvid han är van, och som i Frankrike kallas le style bonhomme, samt tog slutligen ett stort stycke röd färg och satte det på ändan af ett bloss. Denna impastering har utan öfverdrift tre millimetres höjd. Herr Horace Vernet skulle kunna hänga sin kaschett derpå, alldeles såsom han en gång gjorde i Versailles museum på en sky, målad af hr X... I första våningen af sköna konsternas palats ser man fen rakstuga, målad i aquarell af herr Landgren, elev af Leon Cogniet. Det är ett allvarligt arbete, som uthärdar jemsörelse med de bästa engelska aquarellerna. Men svenska expositionens hufvudverk och en af de märkligaste målningarne i hela expositionen är Predikan i ett Lappkapell af herr Höckert. Äsven om icke expositionsmatrikeln läte oss veta, att herr Höckert har en atelier i Paris, skulle man vid första ögonkastet inse, att denna peinture magistral blifvit uttänkt och fullbordad i Frankrike. Herr Höckert åtnöjer sig ej med att uppenbara oss en af de intressantaste sidorna af hans hemlands seder; hans tafla är mer än undervisande: den är nästan ett mästerverk. ! Kapellet är bygdt af illa huggna trädstammar; bönderna, klädda i grofva kläder och ofantliga, oformliga stöflor, lyssna uppmärksamt till predikantens ord. De gamla sänka hufvudet ef