Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1855, sida 2

Korrespondens. Stockholm den 20 November. I går morse afreste. såsom bekant är, general Canrobert och på visst säll kan man säga, att detta ock så var hög tid, ty, enligt hvad det påstås, lä rer han till slutet varit välsignadt trött vid al den etikett, hvarmed han uppbars, alla de bjud ningar, på hvilka han måste infinna sig, alle de inrätmingar, som han måste besöka, och synnerligen af att vid alla tillfällen framst ai allt låta sig sjelf förevisas. Allt detta måtte vari! en nog egen känsla för en soldat, som tillbrag sin mesta tid i fältlifvet och bland kanondun dret, så mycket mera, som han var serdeles enkel till sitt väsende, och så mycket som möj: ligt undanbad sig all ståt af den officiella upp: vaktningen. Men ännu af ett annat skäl var det väl att han reste, emedan den del at allmänheten, som läser tidningarna, började blifva mätt, ja snarare öfvermått på de oupphörliga redogörelserna för hvartenda steg han tog och på alla de rökverk, som upptändes för honom, eller den ifver, hvarmed hans person exploiterades såsom föremål för nyhetskramet. Hufvudstaden har emellertid nu åter inträdt i en behöslig hvila, och de nyhetshungrige få åter se sig om efter telegrafdepescherna.. Al rikets ständers herrar revisorer höres också ingenting ännu, och man väntar sig ej heller mycket derifrån, med den sammansättning, som pluraliteten deribland vid sista riksdagen erhöll; dock säges det att åtskilliga temligen väsendiliga anmärkningar skola vara beslutade och komma fram när berättelsen blir synlig. Att följa med deras göromål, under det de äro tillsammans, tyckes pressen denna gång ej bry sig om. Apropos af, revisorer och anmärkningat tager jag mig friheten fästa H. H. uppmärksamhet på, att ännu i denna stund ingen enda organ af den oberoende pressen sagt ett ord om det stora deficit, hvari theaterkassan kommit under den nuvarande direktionens förvaltning, hvarunder denna balans växt ifrån 12,000 till 85,000 rår banko. Det skulle otvifvelaktigt blifva ett lärorikt föremål att undersöka ur det inre af ställningar och förhållancen, hvad slags talisman theaterdirektören herr baron Bonde kan ega, som ger honom den makten att sätta ett så fast munlås på offentlighetens organer.