na gifva en helt annan kraft åt sin inom lagarna bundna vilja, helst vårt monarkiska rege ringssdtt dertill skulle inbjuda. Man skulle icke såsom nu våga att håna hennes åtgärder och begrina hennes personer. Vi befara att Sv. Tid:n i sin ifver här varit upprigtigare än hon önskat. Månne det icke är räsonnemangets kärna, som här helt oförtankt krupit fram ur skalet? Den kärnan är: kriget skall göra regeringen stark, så att hon kan ge en helt annan kraft åt sin nu genom lagarne bundna vilja, helst vårt monarkiska regeringssätt skulle inbjuda att företaga en sådan kraftyttring. Och den första yttringen häraf skulle vara qväfvandet af tryckoch tal-friheten. — Ar icke detta Sv. Tid:ns mening? I annat fall bedja vi att bon måtte förklara sig, ty vi kunna ej tyda orden på annat sätt. — Efter denna sak kommit på tal, så skola vi äfven här gå till våga med vanlig upprigtighet. Det är icke första gången drömmarne om en förstärkt regering, som borde framkallas genom någon krastyttring, nått våra öron. Vi hafva t. o. m., besynnerligt att omtala, blifvit ett par gånger rådfrågade om denna sak. Hvad vi då svarat, svara vi nu. En sådan Åkrastyttring skall aldrig lyckas i Sverge, derest vi icke derförut genomgått sasorna af en revolution, hvilken dock just genom ett försök, sådant som det ifrågavarande, skulle framkallas. Den skall icke lyckas och detta af tvenne skäl: 1:o emedan allt armåens och kanske några högre embetsmäns understöd icke skulle segra öfver nationens motstånd, och 2:o, emedan det icke finnes någon person, som kan utföra en sådan handling. Emellertid äro vi ingalunda blinda för de faror för den konstitutionella och borgerliga friheten, med hvilka ett krig är förenadt. Dessa skulle kunna vara mycket stora, om en lysande krigareära kastade en glans öfver en eljest utmärkt och framstående personlighet. Men som det nu är ställdt hafva vi, tyvärr eller lyckligtvis, i den delen ingenting att hoppas eller frukta. Hvad Sv. Tidn. sedan ordar om krigets nytta, deri att det skulle bereda tillfälle till omvexling åt våra yngre officerare -i kortleken, nattrocken och cigarren (hvarföre icke äfven i tidningskrifveriet 2); att materielen derigenom skulle försullstandigas (frågas dock hvarföre detta ej helldre gjorts i fredstider 2) att de ifrån kriget med ära hemkommande officerarne skulle erhålla bättre löner; att regeringen icke skulle längre stå tvekande och skygg att begära de nödvändigaste anslag (såsom t. ex. då bon vid förra riksdagen äskade blott omkring 6 millioner bko för neutralitetens upprätthållande) m. m. — Allt detta tal lemna vi för tillfället åsido, för att meddela följande fortsättning af vår ärade kollegas uppsats: Men, skall någon invända, vore ej ett sådant krig lättsinnigt? Vore det rättvist? Har Ryssland gifvit oss anledning till krig? Skola vi upposrra neutralitetens materialsördelar? med flera af de inkast, som återfinnas i insända artiklar till Svenska Tidningen. Man märke, att vi endast vilkorligt medgifvit nyttan af ett krig, såsom medel för nationalandans lyftning, under förutsättning att den stora mängd af tidningar lyckats, som arbeta i riktning att göra regeringen misstänkt för ett hemligt förbund med Ryssland, för hemliga böjelser till denna makt, allt under neu tralitetens slöja, och dagligen angripa henne på en punkt, för hvilken hvarje regering måste vara känslig — misstanken för förräderi mot sitt folk. Är denna misstanke, såsom man föregifver, verkeligen allmän, kan den icke genom sin egen orimlighet vederläggas, nå väl, då ve:a vi intet annat sätt, på det regeringen må stå fri för denna blygd, än ett krig; ty detta måtte väl ändå bevisa sympathiernas slut, så framt man icke är så påbittug att ändå tro, att samtidigt med krigsförklaringen asgår ett hemligt bref: Åonsieur mon Frere, det är icke så illa menadt, som det ser ut. — Ett krig må vara förenadt med faror, men misstanken mot en regering att förråda sitt folk kan medföra icke mindre. Vi hafva aldrig trott att vårt land, med uppgifvande af den värdiga, af hela Europa erkända ställning, regeringen en gång intagit, och med åsidosättande af neutralitetens stora fördelar, — vill krig, enär derpå ingenting kunde vinnas. Men då dess organer oupphörligt stöta i krigstrumpeten, samt med sållspord ihärdighet fortsätta att söka göra regeringen förhatlig i och för dess fredliga system, så hafva vi blifvit tvekande hvad rot denna rörelse månde ega. Blifver fredsböjelsen alltmera smädad, äfven af dem, som på ett krig kunna mest förlora, så skola äfven vi följa med strömmen och ropa på krig. Men då boppas vi också, att man är beredd på de uppoffringar och försakelser af alla slag, som med ett krig följa. Berede man sig icke på ett, utan flera fälttåg, samt derpå att vi, tillika med våra bundsförvandter, skola under vintern, på andra sidan Östersjön qvarlemna en tillräcklig styrka för at bjuda vår fiende spetsen; ty en gång börjadt, slutar icke kriget när vi sjelfve bebaga. Jämre man sig ej då öfver förluster; de äro vilkor för en seger. Hålie man sin regering fri, under de händelser man framkallat. Och har man, i herrar Schinkel-Bergmans bok, sjungit sin Malcolm Sinelaires visa, så hoppas vi att man känner bättre sina pligter mot fäderneslandet, än partisångarne för hundrade år sedan. Hvad säger väl den tänkande läsaren om ett sådant tal? Till trots af sin ösvertygelse,