enden utmärkta tillstånd. På morgonen sam ma dag visade sig fienden i ett antal af någrbataljoner jemte något artilleri ånyo på bergs ryggen emellan Belbekoch Baidardalarne Våra kosackförposter närmade sig sin reserv men intogo, när fienden gått tillbaka genon passet, genast åter sina förra platser. Den 1 inspekterade kejsaren de trupper af Krimar mån, som äro uppställda i positionerna vic Katschafloden och byn Tasch-Bastu, och ha funnit dem liksom alla de öfriga i ett utmärk skick. Efter denna inspektion antradde kejsa ren genast sin hemresa öfver Moskau till St Petersburg. I Pelissiers depesch af den 16 rörande der stora explosionen den 15 tillägges, att armer är så väl försedd med alla förnödenheter, at dess resurser genom den skedda olyckan icke väsentligen lidit. Orsaken till explosionen äl icke bekant. FRANKRIKE. Man char nu i Monitörer texten till kejsarens tal vid expositionens afslu tande. Såsom man torde finna tager sig detta ta i sin fullständighet icke alldeles så ut som det gjort i telegraf-sammandragen. Det för. sta intrycket af detsamma var att det innefattade en bestämd, oafvislig maning till de hit tills neutrala staterna att förklara sig för eller emot vestmakterna. Detta intryck försvinner till stor del, när man låser talet i sin helhet. Det allmännaste omdömet om detsamma i Paris är, enligt LIndep. Belge, att det visserligen innebär en maning till alla nationer i Europa, men synnerligast till Tyskland och framför allt Preussen att taga sitt parti, utan att man dock kan afgöra den rätta betydelsen af denna maning, om den är en anmodan, en hotelse eller en simpel uppmaning, vid hvilken hvarje regering kan fästa mer eller mindre afseende, utan att det har någon vidare påföljd. -LIndepend. Belge anser detta tal ej i det ringaste hafva förändrat situationen, då man undantager att det tvert afklippt ett de senaste dagarne åter uppdykande fredsrykte. Ett bevis på, att man i Paris ej riktigt vetat huru. man skulle tyda detsamma, är att det ej utöfvat något inflytande på fonderna, som hvarken fallit eller stegit tillfölje af detsamma. Det är af följande lydelse: Mine herrar! Expositionen, hvars afslutande nu förestår, erbjuder verlden ett stort skådespel. Under ett betydelsefullt krig hafva från alla verldens trakter de utmärktaste vetenskapsmän, konstnärer och slöjdidkare sammanträdt i Paris, för att der utställa sina arbeten. För denna sammankomst under dylika omständigheter, har man, såsom jag tror mia kunna våga hoppas, att tacka den allmän a otvertygelsen, att det företagna kriget endast är hotande för dem, som framkallat detsamma, att det fullföljes i allas intresse, och att Europa, långt ifrån att i detsamma se någon fara för framtiden, tvertom deri finner en borgen för oafhängighet och säkerhet. Icke destomindre är, vid äsynen af så många inför våra ögon framlagda underverk, det första intrycket en önskan om fred. I sjelfva verket förmår också ensamt freden att utveckla dessa menniskosnillets beundransvärda skapelser. J måsten fördenskull alla, i likhet med mig, önska, att freden må blifva snar och varaktig (prompte et durable). Men på det den må kunna bli varaktig, måste den otvetydigt (neitement) lösa den fråga, som föranledt kriget. På det den må bli snar, måste Europa uttala sig; ty utan den allmänna pinionens påtryckning (pression) hota striderna mellan stora makter att draga ut på längden; medan i motsatt fall, om Europa beslutar sig ör att förklara hvem som har rätt eller olh ätt, detta skall blifva ett stort steg till sfrågans ösning. I I den civilisations-epok, hvari vi befinna ss, äro härarnes framgångar, hur lysande de in må vara, likväl endast öfvergående. Slutli;en är det den allmänna opinionen, som stade vinner den sista segern. I J alle, som hysen den åsigt, att en nations ramsteg i åkerbruk, industri, handel lemna sitt idrag till alla de öfriges väl, och att, ju mer e ömsesidiga relationerna öka sig, destomer örsvinna national-fördomarne, sägen edra landsnän efter återkomsten till edra fädernesland, tt Frankrike ej nårer hat mot något folk, att et hyser deltagande för alla, som, i likhet med etsamma, vilja det rättas och rättvisans seI er. I -Sägen dem, att, om de önska freden, de tminstone öppet må uttala sina önskningar i l I