Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1855, sida 1

Ej skall Phoebi lyra klinga, Ej kan arma Phoebus sjunga, Ack, ty hjertat det unga Det kan blott brinna För henne som älskar en annan. Ej sjunga kan Phoebas den arma, O, ty bjertat — det arma Kan endast brinna Och i lågan försvinna. — Högst rörande, sade Rosita leende; men kom nu och helsa på mamma och alla gästerna, som börja blifva många. Kom! Men Waldemar rörde sig icke ur fläcken; hans mörka, strålande ögon hvilade med djup ångest på Rosita. — Rosita, utbrast han, älskar du Edgar? Rosita rodnade. — Ja, sade bon sakta. — Nej! sade han lifligt passionerad, du kan icke bedraga, du kan icke glömma din första trolofvåde, din första kärlek. Rosita log. — Du kunde det dock, Waldemar de Marigny. — Nej! utbrast han häftigt, fattande Rositas hand; nej, icke jag glömde, och icke du; och åter såg han på henne, såsom boa constrictor på sitt offer. Vild, tjusande, passionerad var blicken. — Rosita de Mamonville, du är ännu min brud. Kom, ännu är det tid; du vet icke, huru jag tänkt på dig, bura jag älskar — tillbeder. — Tyst för Jesu skull, sade den bleka qvinnan; tyst. Tänk på Victory, på Edgar, min fästman! Tro icke att Rosita vill glömma sin ed. — Jag vet det; du lofvade för 8 år sedan att blifva min brud, sade han ångestfullt; mins du det?