Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1855, sida 1

——ä— kastanieal!ga utanför slottet. Då slog klockan 9 i det gamla tornet. Rosita gick framåt bort till den lilla sjön, der alar och tårpilar växte så tätt utmed vägen. Det prasslade i löfven, hon hörde det ej; en vagn rullade, men stannade tvärt. — Rosita! ropade en välbekant röst, och vagnen körde framåt slottet, och Waldemar stod bredvid Rosita. Rosita såg upp. — Välkommen Waldemar, sade hon glad; hvar är Victory? — Hon kommer om en timma; de fingo vänta på hästar. Jag osvergaf dem, för att få se dig och lady Isabella litet förr. — Jag lyckönskar dig, Waldemar, till din vackra brud. — Och jag, jag ber Gud välsigna dig, Rosita, sade han med liflig rörelse; du är lycklig? — Ja, Waldemar, sade Rosita med en hög purpur på kinden. Waldemar blickade in i hennes mörka ögon; då blef hon blek som döden, och hennes späda varelse darrade omärkligt. — Rosita, sade Waldemar, du blef mig otrogen. — Och du mig, sade hon smärtfullt leende. -Se, sade han, och drog Rositas lilla smärta ring med juvelen af sitt finger. Rosita pekade skrattande på sin egen ring. Waldemar fattade hennes hand och kysste den häftigt. Rosita spratt till. — Minns du, Rosita, visan om Phoebi lyra? — Ja, sade hon sakta. — Vill du höra slutet? — Nej, icke nu, sade bon hastigt. Men Waldemar sade sakta: