Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1855, sida 1

— Iag var 7 år, sade Rosita, leende genom tårarne. Gå för Guds skull! Du är vansinnig; da sörolämpar lady Isabellas dotter! . Hon ville gå, men Waldemar höll henne qvar. — Du får ej gå, Rosita, min Rosita, min själs brud, sade han med bruten stämma. Rosita, du vet icke huru jag blef till mods, då din förlofaing berättades mig; det var som hade ett svärd gått igehom min själ. Då hviskade en ond demon, ärelystnadens svarta ande i mitt öra: fria till Victory, den rika Victory, och gör dig ett namn, stig högt! — Men ögonblicket efter kom ångern, den bittra, förfärliga, rysliga ånger, som gnager på bjertats innersta rot och skall döda mig. Rosita, kom, gå till din fader, säg honom allt och blif min, min maka! — Vill du det min ljufva flicka? min barnabrud? Rositas barm håfde sig våldsamt, hennes kinder glödde, bjertat brann. — Edgar älskar mig, sade hon tyst, — eden kan jag icke bryta. Ej heller du kan bryta med Victory. — 0, Rosita! du älskar mig då icke? du är kall som is, sade han bittert. Se, jag ber, jag bönsaller dig om en blick; se på mig, Rosita! Men den unga flickan säg ned. ; Då störtade Waldemar till hennes fötter, kysste hennes små händer, hennes lilla sidenprydda fot, hennes hvita sidenklädning. Rosita ville stiga upp från bänken, der hon satt, men Waldemar höll benne qvar med våld. Rosita darrade och bleknade— För Guds skull, för min mors skull, låt mig gå, bad hon ångestfullt. — Rosita, min brud, du måste blifva mia! Jag går till lady Isabella, till din far. — Nej, sade Rosita, gå icke; jag följer dig icke. Jag svär att blifva Edgar Darvilie trogen i döden! Min ed vill jag hålla.