Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1855, sida 2

Dolorez tog papperet, gick hastigt bort till kaminen, kastade det stora dokumentet på elden och hopsamlade sorgsalligt askan, den bon lade på en liten silfvertallrick, som stod på spiselkanten. Allt detta gick så hastigt, att lord Adhemar knappt hann att ropa. — Grefve de Mamonville, sade Dolorez, ni gaf mig uppfostran, kärlek, ömbet i rikaste mått; jag har iatet att gifva er mer ån denna aska. Aldrig vill jag bära (namnet Savigny. Min fader var icke gift. Låt mig vara er dotter. Lord Adhemars ögon glänste. — Min kära dotter, sade han. Sakta hade Henry smugit sig in. — Dolorez, sade han, vill du emottaga en gåsva, en ringa gåfva af mig? Vill du taga mitt bjerta, min härlek, mitt lif? Vill du blifva lord Adhemars dotter, min brud? — Henry, o Henry! Jag är en ringa flicka, utan namn, utan — — Älskar du mig? frågade Henry med passionerad häftighet. Dolorez rodnade djupt. — I 7 år älskade jag dig; då den lilla danserskan från Valentia första gången beträdde detta slott, då såg jag dig, Henry, och hörde dig, hörde huru du gaf den arma allt, som tillhörde dig. Jag ville icke lyssna, men hade gått upp till lord Adhemars dörr, för att gå in och begära en nåd af honom. Då hörde jag, huru du talade, och jag älskade, beundrade dig, min Henry. Lord Adhemars ögon glänste af tårars glans. — Gud välsigne er barn! sade han. Isabella, kom, du har en dotter i stället för den, som nu gifter sig. — Dolorez de Savigny är Henrys fästmö.