Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1855, sida 2

— Gud välsigne er, sade Isabella med lislig fröjd. — Dotorer, barn, du sade att du ville begära en nåd af mig, då, för 5 år sedan. Dolorez bleknade. — Jag minns icke nu huru det var; en småsak. Dörren gick upp. Edgar och Rosita inträdde. — Barn, sade lord Adhemar, lyckönska Henry! — Och mig, sade Dolorez leende. Rosita omsamnade sin syster varmt, Edgar tryckte hennes hand. Rosita de Mamonville skulle om tre dagar stå brud. Ett uttryck af ren fröjd och hög hänförelse låg i hennes ögon. Edgar såg glad och liflig ut, han såg ofta på sia lilla brud och smålog af stolthet och kärlek. — I morgon komma Valmys och med dem Waldemar. Victory lär vara i sjunde himlen. Everard och Adalbert komma först sjelfva bröllopsdagen. — Se här ett paket från sir Everard, sade Mary Ann. Edith, som kom från Darville-House hade det med sig. Rosita öppnade det lilla paketet. Det var en rosett af juveler, jemte en broscb, en kedja och ett armband af samma dyrbara stenar. Om dessa smycken få pryda Rosita på hennes bröllopsdag, så blir jag lycklig och tacksam, skref sir Everard. — 0, Everard! älskade broder, sade Rosita rodnande; du är alltför god emot mig. Edgar log. — Everard har en syster, som äfven är god, som förtjenade rikare smycken, än alla juveler på jorden. (Forts.)