gagnande; den organiska sammansättningen, patriotismen, sjelfständigheten, insigterne, talangerne. Huru skulle väl någon parlamentarisk storhet kunna utveckla sig på en dylik arena. Vi hafva nyss visat, att regeringen beherrskar den ena hälften af församlingen; nåväll — Den behöfver ingen annan bundsförvandt än slumpen, för att äfven beherrska den andra. En fråga är före i ett utskott — man har voterat — två stånd stadna mot två. En sedel lägges utaf! Hokus pokus! sedeln vecklas upp. Den högra sidan har en förtviflad tur. Landets majoritet befinner sig i hast vara minoritet. Så tillgår detta lottospel om landets vigtigaste angelägenheter. Vi hafva äfven någon gång sagt, att våra ständer blott duga till att votera anslag. Vi kunde gerna utvidga detta omdöme. De duga att förläna skenet af nationens bekräftelse åt alla regeringens dekreter. Den har slutligen ingen utvecklingsmöjlighet. Den måste ombildas från grunden. Börjar man lappa på den, så finner man straxt, att den är oförbätterlig. Den fortsätter sitt matta lif endast i och genom sina brister. Men också har den hvarken inom eller utom sig några garantier för sitt bestånd annat, än segheten hos en gammal form. Om en sjelfrådig regent finge lust att afkasta det konstitutionella skenet, så behöfdes till hela härlighetens upprifvande ingenting annat, än en hand full gardister. En sådan institution kalla vi erbarmlig och vi taga icke ordet tillbaka. Vi bedja i öfrigt en stor del af våra läsare om ursäkt, att vi besvärat dem med dessa sanningar, hvilka tusende gånger upprepade, lika många gånger träffat döfva öron hos de privilegierade — men de kunna väl behöfva friskas upp litet emellan.