Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1855, sida 2

; Det synes, som om storheterna så småningom skulle gå bort från Danmark. Vi hafva inom en tiderymd af få år förlorat Thorvaldsen, Orsted, Oehlenschläger och Schouw, men alla desse voro ålderstigne män, och deras bortgång således icke öfverraskande. Till deras antal hafva de sistförflutna dagarne fogat en man, som ännu var i sina bästa år och ögonskenligen i medelpunkten af sin verksamhet: vi behöfva knappt uttala det namn, som i dessa dagar sväfvar på allas läppar: Sören Aaby Kierkegaard. Det var ett jemförelsevis icke långt lif, som förunnades denne heros, som med rätta kan benämnas med biblens ord: ,ett tecken, som motsäges; men det var ett lif, innehållsrikt såsom få andras, en verksamhet, som gripit djupt in i samtiden, men helt visst skallingripa ännu djupare i det kommande. Kierkegaard lefde och verkade såsom författare: hans arbeten äro märkvärdiga genom deras antal, såväl som genom deras betydelse och inflytande. Han har i sina många skrifter behandlat en mängd olika ämnen, sällan dock något utan från en sida, som stod i närmare eller fjermare förening med det för honom ,enda nödvändiga; hans behandlingssätt är lika olikartadt som hans föremål, och det var med full rätt, han betecknade sig både såsom -(en smula) skald och ,(en smula) filosof. Hans litterära karakter torde dock rigtigast kunna betecknas såsom en skarpsinnig, klar och originell tänkare, en gripande ,uppbygglig talare (sornämligast dock såsom botspredikant, och en mästerlig, starkt egendomlig stilist. Sören Kierkegaard, som var son af köpman M. P. Kierkegaard och Ane Lund, båda af jutsk bondslagt, föddes i Köpenhamn d. 13 Maj 1813, blef student 1830, theologiz Candidat 1840 och magister 1841. Härmed äro alla data uppgifna rörande hans yttre lif. Det är emellertid icke detta som förtjenar verldens uppmärksamhet, utan det, -hvilket rörde sig i den verld, som inneslutes af ett menniskohjerta. Han började sin försattaroverksamhet temligen tidigt, osh, det på ett sätt, som visserligen vittnade om en begåfvad ande, men ingalunda lät ana den lavaström, han sednare skulle utsända öfver sinaliknöjde samtida. Något tidningspolemik (i ,Flyvende Post) och en kritik öfver Andersens ,Kun en Spillemand (,Ur en ännu lefvandes papper) efterföljdes år 1841 af ett större arbete, hans magisterdisputation, ,,Om Begrebet Ironi med stadig Hensyn til Sokrates. Detta arbete har ej allenast betydelse i och för sig, utan äfven emedan det karakteriserar Kierkegaards utveck: ling, då det vittnar om hans förtroliga be kant,kap med denne ironiens och dialektikens mästare, den ,maieutiska methodens uppsinnare, med hvars uppträdande Kierkegaards sednaste verksamhet erbjöd så mycken likhet. Hans egentliga betydelsefulla verksamhet började dock först 1843 med ,Enten Eller-, som öppnade den långa rad af pseudonymer, i hvilka han så kraftigt, ihärdigt och genialiskt använde edet indirekta meddelandet, på samma gång som han, genom att i större eller mindre samlingar utsände sina tal, sigtade direkte på sina läsare. ,Enten-Eller innehåller på visst sätt, hvad man hos en vanlig filosofisk författare skulle kalla hans system. Första delen är skenbarligen en samling afhandlingar af mer eller mindre direkt estetiskt innehåll, men i sjelfva verket en serie karaktersstudier, fragmentariska bilder af den utveckling, som en från en bestämd, ensidigt estetisk ståndpunkt utgående och konsequent genomförd personlighet måste genomgå, tilldess det till grund från hans hela verldsåskådning liggande njutningsbegaret och egoismen slutligen leder honom till det fullstandigaste sedliga förderf (Förförarens dagbok); andra delen sramställer motsatsen till denna karakter i en annan studiesöljd af en man, som lefver i medvetandet af, att hifvet ärallvar och icke gyckel, och hela arbetet slutar symboliskt med ett tal, hvari det religiösa momentet, som, ehuru doldt, genomgår hela sista delen, direkte framträder. Med -EntenEller var den nya banan bruten och sortsattes nu outtröttligt genom en mängd pseudonyma skrifter, dem vi här ej vilja uppräkna, ännu mindre karakterisera, emedan här ej är rätta stället för en genomförd kritik af denna litteratur. Serskilt bör dock anmärkas hans Indövelse i Christendom (1850), emedan re