Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1855, sida 1

tillkrångla sig de förmåner, som nu genom fördraget af 1826 gått för deras herre förlorade. Emellertid hafva försök blifvit gjorda att reparera detta fel, såsom vi nedanföre skola se. År 1840 fästes norska allmänhetens uppmärksamhet vid det förhållande, att en mängd ryskfinska tjenstemän genomreste Finnmarken i alla rigtningar, samlande speciella och noggranna uppgifter rörande kusterna, strömmarnes djup och andra lokala omständigheter. Det påstods, att desse herrar blott reste för nöjes skull, men den egentliga afsigten blef snart klar, då ett hemligt cirkulär från ryska styrelsen af misstag råkade i händerna på en norsk tjensteman, hvarigenom det blef bevisadt, att undersökningen af landet verkligen var anbefald af ryska regeringen. Bland annat voro spionerna i sina instruktioner ålagde att taga reda på sådane hamnar, som vore passande till stationer för en örlogsflotta, samt uppgifva de trakter, som vore bäst egnade för anlaggning af militärvägar, och sådane floder, som kunde beseglas af mindre fartyg Kort tid derefter öppnade Ryssland underhandlingar med norska regeringen och erbjöd sig att afträda en betydlig landsträcka i det inre emot en del af norska kusten vid Warangersjord. Dessa underbandlingar afbrötos emellertid helt plötsligt 1846 eller 1847, utan att man känner orsakerna dertill. Men den ryska illistigheten hittade snart på nya utvägar. I fördraget af 1751, som bestämmer gränsen mellan Norge och det vid den tiden svenska Finland, stadgades, att hvad som i evärdliga tider egt rum i afseende på innevånarnes af nödvändigheten för stafvade lefnadsvanor, skulle fortsarande så ega bestånd: d. v. s. att norska och finska Lapparne skulle ömsesidigt hafva rättighet att passera gränsen, för att förskaffa föda åt sina renhjordar. Detta fördrag blef 1852 helt plötsligt af Ryssland förklaradt ogiltigt, och Czaren förklarade vid samma tillfälle, att han i nödfall var beredd att blokera norska gränsen med militärstyrka. För att rättfärdiga detta brott mot ett högtidligt, för , alla tider ingånget fördrag, framkommo Ryssarne med det hitintills i folkrätten obekanta påstående, att innehafvaren af en afträdd provins ej är bunden vid de fördrag, som dess fordna herrar kunnat ingå med andra styrelser, och att det svensk-norska fördraget af 1751 således ej var gällande för Ryssland. H.de Czaren fullföljt sin afsigt, skulle följden af en sådan grym åtgärd blifvit, att såväl renhjordarne som deras fattige egare omkommit af hunger; men emedan åtgärden skulle varit lika förderflig för de finske Lapparne, som om sommaren beta sina bjordar på norska området, som för de norske, som om vintern slytta in på det finska, är det sannolikt, att Czaren ej hade allvar med sitt hot om blokad af gränsen, utan endast ville ,börja gräl, för att i framtiden hafva en förevändning för Finmarkens eröfring. I de underhandlingar, som följde på annulleringen af 1751 års fördrag, visade ryske czaren hela den oförskämdhet, en mäktig despot kan tiilåta sig. Det påstås, att norska regeringen ville påkalla vänskapliga makters bemedling, men att den, eftergifvande för konung Oscars föreställningar, afstod derifrån. Norrmännen bemöda sig nu att undanrödja alla anledningar, som Ryssland skulle kunna begagna till att öppna nytt gräl, dels genom att söka förmå Lapparne alstå från inflyttning på ryska områ et och dels genom att uppmuntra dem att förändra sitt nomadiska hf till ett mer bofast, men detta sednare försök torde aflöpa lika fruktlöst med Lapparne, som med Nordamerikas Indianer. — Man finner af ofvanstående rader, att Ryssland i norr mot sina skandinaviska grannar anlagt en mina samtidigt med den, som i södern redan exploderat med så blodiga följ