Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1855, sida 2

slå om qvinnor, likasom om andra handelsvaror. hvarvid priset varierar alltester egarens omständigheter. Ehuru en man får taga så många hustrur, han behagar, har jag emellertid likväl icke funnit någon ega flera än tjugo. Barnen uppfödas mest vid mjölk af tackor. Det är ej ovanligt, att Damaraqvinnorna nedkomma med tvillingar. Barnets hufvud berölvas mer eller mindre dess hår: på gossar bortrakas det helt och hållet; på flickor lemnas håret på sjelfva hjessan orördt. Åsven sullvexta qvinnor sölja detta bruk och sasta vid de qvarlemnade lockarne tunna band af något fibröst och segt ämne. Alla personer af mankönet äro omskurne; men ingen bestämd ålder är föreskrifven för denna operation, som vanligen företages när någon händelse af nationelt intresse förefallit. Af vigtiga allmänna tilldragelser erbålla äfven barnen sina namn, men om, under deras uppvext, händelser af ännu större betydelse för samfundet tima, lå barnen nya namn efter dessa, bibehållande emellertid sina förra; och enär ingen gräns finnes för antalet af sådana tilldragelser, som Damarafolket kan betrakta såsom vigtiga, blir häraf den naturliga följden, att en Daramaneger ofta kan skryta af flera namn än en gammal spansk hidalgo. Mellan femton och tjugu års ålder slå båda könen ut ett viggformigt stycke af de både mellersta tänderna i öfre kaken, och vid en något mer sramskriden ålder utrycka de två eller tre tänder ur nedre tandraden. Den sörstnämnda operationen förrättas vanligen medelst en jenbit, en flinta eller helt enkelt en sten, hvaraf man torde finna, att operationen måste vara ingenting mindre än ett nöje. Damaras älska i hög grad musik och dans. Beträffande den förra, känna de blott ett enda instrument, nemligenåbågen, från hvilken de medelst en enkel inrättning förstå att framkalla ett slags vild melodi. Det tillgår på följande sätt: bågsträngen göres vid ena ändan obetydligt slakare, en annan sträng bindes vid denna och vid handtaget, och bågen sättes horisontelt mellan tänderna: derefter fattar musikanten med två fingrar af högra handen lätt om en liten pinne, med hvilken han stryker bågsträngen, hvarvid ett eget vibrerande ljud uppkommer, som höjes och sänkes medelst läpparnas öppnande eller sammar prässande. På detta sått försöker den exeqverande att angifva de rörelser, som äro egna för olika djur, till ex. giraslens oviga, galopp, zebrans raska traf och den vackra springbockens lifliga kaprioler. Dansen består mest i mimiska sramslah ningar af ox:ns och sårets egenheter. De beledsaga sina åtbörder med en entonig sång, under det de klappa takten med händerna och stampa med fötterna. Dmaranegrerna äro lata menniskor, och det arbete, som ej göres af qvinnorna, öfverlemnas åt slafvarne, som antingen äro utsattiga medlemmar af egen stam (ligger ej äfven häri en slas tillnärmelse till civilisaitonen?) eller tulsångatagne Buskman. De förra tagas såsom barn, oftast utan föräldrarnes medgifvande, och användas vanligtvis såsom herdar. I allmänhet har chefen endast till namnet någon makt öfver stammens medlemmar. Sö ker han atraffa förbrytelser, händer det ofta, att den brottslige individen helt lugnt bryter upp från lägret, medtagande sin boskap, och söker tillflykt hos en annan stam. I mindre vigtiga ämnen har emellertid chefens ord, tillfölje af gamla bruk eller vidskepliga vanor, en mer eller mindre gällande kraft. Damaraspräkets räkneord gå till hundra, men det oaktadt råka de i icke litet bryderi, om summan öfverskrider antalet af handens singrar. I det fallet göra de alldeles såsom då liga poeter, som rakna metern på fingrarne. Det är en ganska löjlig anblick att se en grupp Damaranegrer, som försöka räkna ett dussin kreatur. Oaktadt de hafva namn på många af himlakropparne, äro deras begrepp om dessas natur, rotatoriska rörelse o. s. v. högst inskrankta. Så inbilla sig många, att den uppgående solen ej är densamma, som de se gå ned i vester. Ian ACAAH