Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1855, sida 2

Från äsrika. (Forts. sr. N:o 265.) När en chef aslidit och man fört hans jordiska lemningar till deras hvilorum, samlas hans vapen, krigsdrägt o. s. v. samt upphängas på en påle eller ett träd bredvid grafven. Detsamma iakttages med hornen af de oxar, som till åminnelse af sorghögtiden blifvit slagtade: ett bruk, som man äfven finner hos infödingarne på Madagascar. Grafven betäckes med en väldig stenhög och kringgärdas af törnbuskhäckar, utan tvifvel för att hindra hyenor och andra as-ätande djur att gräfva upp den döda kroppen. Stundom händer, att en chef (allt efter bans egen före döden uttryckta önskan) ej begrafvas, utan placeras i lutande ställning på en låg upphöjning i midten af sin hydda, som i sådan händelse omgilves med ett högt och starkt pålverk. Om en qvinna i fattiga omständigheter dör och efterlemnar ett spädt barn, händer det icke sällan, att detta blir lefvande begrafvet jemte sin aflidna moder. Mr Roth var en gång nog lycklig att komma till ett barns räddning, dömåt att dö på detta barbariska sätt. Enligt Moflat är detta omenskliga bruk rådande äfven bland Buskmännen. När någon medlem af en stam dött, samlas hela befolkningen på stället, för att beklaga händelsen ; de tjut och klagorop, som vid dylika tillfällen uppgifvas, äro förfärliga. Tärar anses såsom gynnsamma tecken, och ju flera sädana falla på liket, desto bättre. Tvenne månader utgöra den vanliga bestämda tiden för en son att sörja sin far; men denna tid kan dock ökas eller minskas efter omständigheterna. Ju rikare den aflidne varit, desto flera äro