de yttre sorgbetygelserna — en företeelse, som på visst sätt innebär en tillnärmelse till det civiliserade lifvet. Under hela denna tid bär den sörjande en mörkfärgad skinnmössa med komiskt formad topp och utsirad med vissa prydnader. Kring halsen är hängd en , riem, vid hvars båda ändar en liten bit af ett strutsäggskal är fästad. I händelse af en värderad väns döl hander det, att fullvuxna personer låta bortraka allt hår från hufvudet och under hela år låter det vara bart. I Damaralandet träffar man jemförelsevis sällan gammalt folk, hvartill åtskilliga orsaker torde b draga såsom blodiga inbördes strider, brist på mednugnde med älderstigne och krastlöse personer Åc. I sjelfva verket göra de ölrige allt, för att påskynda sådane personers död. Åtskilliga rysliga händelser, som bekräfta detta, hafva kommit till min kunskap. En af de mest gripande egde rum i Barmen. En gammal qvinna som var nästan alldeles blind och tillfölje häraf oförmögen att sörja för sitt uppehälle, hade väckt mr Holms medlidande och erhöll nästan dagligen från honom ett litet förråd lif-m del. Hennes broder ville åtnjuta samma privilegium, men när hans försök i denna riktning misslyckades, blef han afundsjuk på det företräde, mr Holm visade hans hjelplösa syster, samt beslöt i hemlighet att mörda henne. Detta verkställde han på det sätt, att han under före ändning att gräfva rötter, lockade henne med sig till ett ödsligt ställe, der intet vatten var att få, och lemnade henne der åt sitt öde. En gosse, som åtföljt dem, försäkrade, att när den onaturlige brodren återvändt till stället och fann systern ännu vid lif, slog han henne på hufvudet med sin knölpåk, tilldess hon dog. När en chef känner sin sista stund nalkas, kallar han till sig sina söner och välsignar dem. Valsignelsen består helt enkelt deri, att han önskar dem öfverflöd på denna verldens goda. Sonen af höfdingens förnämsta hustru blir sin fars estertradare. Såsnart begrafningen egt rum, lemnar denne det ensliga ställe, der hans fars jordiska lemningar hvila, och besöker det sedan ej på flera år. Slutligen återvänder han emellertid, går genast fram till grafven, knäböjer på densamma och underrättar den döde i en låg hviskande ton, att han ditkommit med sin familj och den boskap, han erhållit af denne. Derefter beder han om långt lif, att hans bjordar må trifvas och tillvexa och kortligen om allt, som kan vara önskvärdt för en vilde. När bönen är slutad, bygger han en kraal på det ställe, der företrädarens läger stod; äfven hyddorna och eldstaderna ställas så noggrant som möjligt på samma sätt som förut. Chesens eget tält är alltid på östra sidan af inbägnaden. Köttet af det på detta ställe först slagtade djuret kokas i ett serskilt kärl, och när anrättningen blifvit fardig, utdelar chefen ett stycke deraf åt hvar och en närvarande. En bild, bestående helt enkelt af två träbitar ), och som tros skola representera husguden eller snarare den förgudade stamfadren, frambäres derefter, går ur hand i hand och neddoppas af hvar och en i hans fat, hvarefter chefen i ena ändan af bilden, om vi så få kalla den, fäster ett köttstycke och lägger den på marken på samma ställe, der hans företrädare plägade offra. Den första mjölk, som erhålles från boskapen, frambäres äfven i ett kärl och ställes på grafven, sedan något deraf blifvit utgjutet på marken och välsignelse begärd för det återstående. Damaras hafva stort förtroende till trollkon