troligare närmande till folket, hvarje öppenbjertigt meddelande i dess lissfrågor: det är icke nog att den under en följd af fredsår så illa förvaltat de summor en fattig nation, med stora uppoffringar, ställt till dess disposition, att vi i farans stund äro, enligt styrelsens egen förklaring ), hardt när försvarslöse; — det är ej nog med denna fortfarande misgo-. vernment under mindre kritiska tider: det betänkligaste af allt är, att när en kritisk tidpunkt inträdt, en tidpunkt af en högst afgörande betydelse för Sverges och hela Nordens framtid, har samma oefterrättlighet fortfarit, samma sväng-gungsystem emellan de fråmmande makterna, samma halfmesyrer i förvaltningen, samma likgiltighet för nationens fordringar på ett annat, ett mera frisinnadt, öppet, ärligt, framåtgående regeringssystem. Det ädla statsskeppet vaggar för tidens upprörda vågor, emedan det vid rodret icke finnes män, som förstå att styra den rätta kursen; deraf detta bristande förtroende, detta knot, missnöje och oro bland skeppsfolket, hvaraf följer osäkerhet i alla manövrer, hvilket slutligen kan leda till myteri och allmän undergång, derest ej stormen dessförinnan lagges och gynnande vindar föra skeppet i hamn. Vi kunna ej hjelpa att vi så uppfatta vår närvarande ställning, men skulle känna oss lyckliga, om vi deruti misstagit oss. Så lange emellertid dessa känslor och föreställningssätt fylla själen, måste man göra våld på de andra känslor, som mana oss att deltaga i den stora striden, hvars mål är vårt nationella oberoende och Europas frihet och civilisation. Klagar man öfver ett sådant misstroende och anser det orättvist och obilligt — eller kanske t. o. m. illvilligt — välan, hvarföre uppmanar man ej regeringen att skingra detta misstroende, genom sådana handlingar som allena kunna leda till detta mål, d. ä. genom adopterande af ett ärligt framåtgående system, representeradt af män, som genom duglighet och sin sjelfständiga öfvertygelse utgöra en borgen för detsamma. Detta är den enkla utväg, hvarigenom det svigtande förtroendet kunde på ett ögonblick återställas, men ju enklare den är, ju mera måste de gamla känslorna fortsara och befästas, när styrelsen icke vill beqväma sig till detta offer ej blott åt nationens tydliga önskningar ech anspråk, utan åt fäderneslandets välfård och ära. Det är fåvitskt och orättvist tal att påstå det skulden för misstroendet drabbar nationen. Det är nästan utan undantag alltid dens fel, som skall ingifva förtroendet, då han ej erhåller det, och mer än någonsin gäller detta om en svensk regering, som behöfver göra så litet, för att omfattas med tillgifvenhet, och som deremot behöfver länge verka i motsati anda, för att blifva föremål för andra känslor. Det finnes ingen nation som har i detta hänseen de gifvit större bevis än det svenska Fpå en nära nog obegränsad tillförsigt till sin styrelse. Det är således, må det upprepas, icke nationens fel, att dess sinnesstämning nu undergått en sådan förändring. Då förhållandet är sådant och så länge det så fortfar, må man emellertid betänka sig innan man öfverlåter sig åt ett krigs vanskliga skickelser.