—röXd, VN 11—14 untc14 ULTRA att man icke har någon ledning för sina slut satser, utan måste famla inom gissningarne: dunkla område. Den öfver alla andra rådande frågan är yskall neutraliteten fortfara 2 — och då den. na fråga gemenligen besvaras med ,nej, frå gas åter: , Nar skall den upphöra? Och på hvilka villkor? Härtill kommer ett nytt tvisteåmne. När v nu måste uppgifva neutraliteten, hade det e då varit bättre att detta steg tagits redan vid krigats början, då vi kunnat betinga oss sub. sidier, under det vi nu säkert måste föra kri. get på egen bekostnad? och huru skola vi med heder kunna bryta denna beprisade och betackade neutralitetsförklaring, då Ryssland icke dertill gifvit oss någon anledning? Det finnes en mängd personer, som druckna af de merkantila fördelar Sverge skördat I under dessa år, med ifver yrka, det vår neutralitet och följaktligen — ty man åtskiljer ej dessa saker — neutralitetsförklaringen varit förträfflig, så mycket mer, tillägger man, som kriget ju icke angått oss, så länge det blott var en orientalisk fråga. Vi tillåta oss att i detta afseende upprepa hvad vi yttrade kort efter det de allierades flottor ingått i Östersjön. f— — — det faktiska är, att . . . . nästan alla de röster, som i vårt land höjt sig i denna sak, hafva prisat neutralitetstillståndet och afstyrkt allt deltagande i kriget trån svensk sida ända till dess vestmakternas seger och Rysslands totala nederlag vore gifna. Då, menar man, då kunde det vara skäl för Sverge att gå öfver på segervinnarnes sida, för att få sig några smulor med af det rika bytet. För vår del bafva vi ej kunnat rätt förlika oss med en sådan, rent ut sagdt, feg politik, som den, att först då kasta sig öfver vår orisiende, sedan han redan är utmattad, sedan vi ej hafva någonting att befara, sedan vi blott hefva att söka få nagot med af rofvet. Då man vid flera tillfällen yppat, att Sverge förr eller sednare måste deltaga i den stora striden, och då vi ansett att de härom från höga källor utgångna yttranden icke varit beräknade endast på att för tillfället genomdrifva beviljandet af stora anslag, utan verkligen varit stödda på ärliga afsigter, så hafva vi ej kunnat undertrycka den taoken, att deltagandet i kriget å Sverges sida borde ske ju förr desto helldre, emedan det nu rådande s. k. beväpnade neutralitetstillståndet, hvarund r trupper sammandragas och åtskiljas, assändas och återskickas efter för den oinvigde outgrundliga planer, kostar oss rätt betydligt, utan att vi för dessa kostnader skörda hvarken nytta eller ära; emedan det synts oss, att Sverges skyndsamma och kraftiga deltagande skulle på en gång hafva gjort kriget hastigare och mindre utsrmande för det olyckliga Finland, samt slutligen emedan vi, genom ett tidigt och krastigt uppträdande, kunnat göra rättmätiga anspråk på hvod som eljest kanske skall lemnas oss säsom nåd, icke för vår skull, af aktning och tacksamhet för oss, utan på det att vi skola blifva ett redskap för Rysslands återhållande inom vederbörliga skrankor. Nu kan det synas en och annan beqvämt, att på det sistnämnda sättet, utan egen ansträngning, emottaga fördelar; men fara är då förhanden, att det icke blir Sverge som söreskrifver vilkoren, utan att man möjligen bereder oss ännu en union, som vi få emottaga med hatten i ban , utan afseende derpå om den blir oss till skada eller gagn. Eller ock upprättar man kanske en ny stat af de från Ryssland bortryckta länderna, utan att bevärdiga Sverge med en tanke eller blick. Denna ställning — vi kunna ej bjelpa det — kännes oss en smula förödmjukande, då vi ej kunnat alldeles glömma huru mycket Sverges ord fordom vägt vid ordnandet af Europas förhållanden, och då vi ej kunnat förbise att en mer gynnsem tidepunkt för Sverge, att återvinna ett förloradt politiskt anseende, icke varit inne under öfver ett årbundrade, och icke torde så snart återkomma, derest den nu icke begagnas. Det synes oss att dessa ord erhållit en viss bekräftelse. Kriget mot Ryssland begyntes, märk väl, endast för att förhindra denna makt att tillegna sig Turkiet och derigenom erhålla en asgjord, för Europa högst farlig, öfvervigt. Och denna fråga icke blott -angick Sverige, utan rörde oss på det närmaste, icke blett derför att Sverige utgör en medlem med i det Europeiska statsförbundet, af hvars rubbning vi i mer eller mindre mån måste lida, uten särskilt derför, att våra intressen nära sammanhänga just med Turkiets. De som bestrida detta böra höra följande ord af Carl Johan: Sverge och Porten hafva samma intressen, samma faror som hota, samma fiender att bekämpa och samma mål att hinna för att bibehålla sina gränser och hindra hvarje inkräktning.) Samme Carl Johan yttrade vid ett annat tillfälle, att om Ryssland vänder sig förtryckande mot Europa, så vore det Europas pligt att uppstå såsom en man och möta denna makt, likasom man mött och krossat Napoleon. Hade den Svenska Regeringen 1853 hyst samma åsigter som Carl Johan, så hade den väl icke besvarat Rysslands orättfärdiga anfall på Turkiet med den förklaring, att Sverge var och förblef strängt neutralt i denna strid och att det ämnade upprätthålla denna position genom vapenmakt; utan hade väl helldre, i förening med de andra makterna, inlagt sin protest mot Rysslands angrepp på Turkiet, under förklaring, att Turkiets och Sverges intressen vore på det närmaste förbundna. Svenska Regeringen inlade ju sin protest vid ett långt