n vIiIIIHNLI SIV 1011d0110 CIICI lv 14—28L1111011 1101110 kommer med lika omogna sörslag som detta. Slutligen bör man ej lemna obemaldt. att justitiedepartementet annu icke tagit nägot slags besattning med det för snart 8 eller 9 är sedan af en komitå utarbetade förslaget till ny kyrkolag, i utbyte mot de så högst miserabla författningar som i denna lagstiftningsgren för närvarande äro de gällande ; utan synes denna vigtiga angelägenhet vara helt och hållet begrasven. Enahanda är förhållandet med förslaget till sjölag och till förbättring af våra usla krigslagar, i frågan om hvilka sistnämnde den för ändamålet tillsatta komitkens arbeten till och med lära blifvit tills vidare inställda. Läsaren in er fördenskull, att för få embeten inom den högre administrationen ett så vidsträckt sält finnes att bearbeta som för byråchefsbefattningen i justitiedepartementet till behandling af lagärenden; och ändå vårdar man sig icke om att hafva detta embete tillsatt, utan ,besparar långa tider lönen, för att utdelas itill gratifikationer o. m. d. Man invänder visserligen och har deruti rätt att den på stat uppförda lön för detta embete ar alltför ringa (eller endast 1600 rdr pr år). Man lyckades dock sednast att med tillägg af några hundra rd:rs arfvode för befattningen vinna en utmärkt skicklig embetsman; men om denna suplementarbefattning skulle uppgå till tusentals rdr, så vore sådant väl värdt om man dervid anställde en man med dertill erforderliga insigter, erfarenhet och skarpsinne. Den und. berättelse, som H. Exc. Statsministern för utrikes ärendena v. Engeström afgof den 7 Jan. 1813 till Kongl. Maj:t, rörande rikets ställning till utlandet, och hvilken berättelse genom regeringens försorg trycktes och utspriddes, börjar med följande minnesvärda ord : -Intet hedrar mera en nation än den offentlighet regeringen gifver åt dess diplomatiska handlingar, och intet grundar och befästar ett närmare samband mellan regenten och solket, än ett öppenhjertigt meddelande af politikens hnemligheter.,Omständigheterna hafva, såsom man finner, högst väsendtligt förändrat sig-, äfven i denna del. Under det att nationens intresse för sina stora angelägenheter alltmer ökats; under det i andra konstitutionella länder, regeringen låter det vara sig angeläget, att inför folket framlägga sin politik, så att något missförstånd icke må kunna äga rum — går den n. v. svenska regeringen en motsatt väg och behandlar den utländska politiken, denna angelägenhet, af hvilken nationens väl och ve beror, såsom en kabinetts-, och icke ens detta, såsom en sångkammare angelägenhet, hvilken icke angår nationen, förrän den kallas att med sitt blod och sina penningar utföra de fattade besluten, vore dessa ock än så mycket stridande mot landets önskningar, sympathier och välfärd. Om det nu, såsom utrikesministern v. Engeström yttrade, ,hedrar en nation, att regeringen gifver offentlighet åt dess diplomatiska handlingar, så måste det, omvändt, kännas nedsättande, att icke säga kränkande för en nation, då regeringen icke frågar efter att of fentliggöra något af hvad som så nära rörer nationen; om det, enligt samma yttrande, ,grundar och befästar sambandet mellan regenten och folket, att politikens hemligheter öppenhjertigt meddelas, så måste det, omvandt, lossa sambandet mellan regenten och folket, när regeringen icke blott ej yppar politikens hemligheter, utan t. o. m. underlåter att yppa sådant, som icke längre kan vara någon hemlighet, låtande folket ur ulldndska tidningar hemta upplysning om de beslut den langese dan fattat rörande landets ställning till fram mande makter. Det kan också icke nekas, att ju sanningen af dessa satser blifvit bestyrkta al våra dagars erfarenhet. Den ringaktning som vår kongl. svenska regering visat svenska folket, då den låtit detsamma svälva i djupaste okunnighet om hvad som rörer oss så nära, om angelägenheter, af hvilka ingenting mindre än vår framtid beror, har icke kunnat annat än på ett högst betänkligt sätt lossa bandet mellan regenten och solket, då den gifvit väckelse och näring ät ett misstroende, som är all söndrings grund. Och när man så arbetat i denna rigtning, så kommer man och anklegar folket för detta misstroende, och vänder sig särskilt med bitterhet mot dem, som ens tändigt uppmana regeringen, att iakttaga denna -öppenhjertighet-, hvarom v. Engeström talat, och hvilken han så sannt förklarat grunda och befästa det närmare sambandet mellan regenten och folket. FÖ Vr RET Fe . — — — —