Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1855, sida 2

motiv att tända krigsslamman i söder, snarare var en fint än en princip. Då man hör, att de norska Lapparnes vana att under sina flyttningståg öfverskrida finska gränsen blef ett välkommet skäl för krigsrustningar mot kung Oskars hela välde, förefaller detta verkligen såsom en karrikatyr på orientaliska frågans förvecklingar. Ingen betviflar, att Sverige sympatiserar med de allierade och deras sak, men det återstår att besvara den frågan, huru dessa utsigter skola kanna förverkligas och förhoppningarne utvecklas till handling. Ea är dock gifvet, att det nemligen skulle vara höjden af trolös politik att inveckla en sådan stat i krig, utan att man ovilkorligt beslutat fortsätta det, tilldess fienden blifver oförmögen att hämnas på densamma. Sverige är i sig sjelf svagt, men kan förse de allierade med mycket af hvad dessa just behöfva: hamnar i grannskapet af fiendens kuster, qvarter och förnödenheter för våra trupper under en åtta månaders vinter, en betydlig arm6 af sina egna stridskrafter och en mängd småfartyg, eg nade för segling i dessa grunda farvatten. Med Sveriges bistånd skulle vi inom kort gifva dödsstöten åt ryska öfvermakten i Norden; utan Sverige måste allt, hvad vi förmå uträtta, få utseendet och naturen af ett plundringståg: vi kunna förstöra, men ej skapa något, och förlama fienden för ögonblicket, men ej hindra honom att blifva farlig i framtiden. Om derför Sverige ingår på våra önskningar och gör sin del mot den gemensamma fienden, kan det ske blott på det vilkor, att Sverge blir betryggadt mot alla eventualiteter. Söka och vinna vi detta förbund, duger det ej längre att tala om, att vi gjort nog, att vår militäriska heder är tillfredsställd och att freden au blott är en fråga för diplomatien. Striden finge genom en sådan allians en djupare karakter, och frågan skulle ej längre gälla en — begränsning, utan kusvande (repression) af ryska öfvermakten. Vi äro ej blinda för följderna af ett sådant vigtigt förbund. Ar det nationens allvar och icke blott skryt att, kosta hvad det vill: fortsätta kriget är dettas verkliga mål att en gång för alla krossa Europas fiende, då må vi söka delta förbund, som skall gisva oss kraft till en storartad och resultatrik ansträngning. General Canrobert är i Stockholm, och ändamålet med hans dervaro hetes vara att fastare tillknyta de band, som förena Sverige med vestmakterna. Det kan knappt betviflas, att hans mission sträcker sig till att inbjuda Sverige till ett aktivt förbund. Såvidt det beror af franska och engelska regeringarne, har allianssörslaget tydligen blifvit gilladt,och det beror nu på Sveriges afgörande. Det vare fjerran från oss att drifva någon stat till ett obetänksamt steg. Om Sverige förenar sig med de allierade, har denna makt otvifvelaktigt i och med detta steg beseglat sitt öde: den hlir den nordiske despotens siste, närmaste och mest oväntade fiende, och skall tillfölje häraf ådraga sig dennes djupaste, mest outsläckliga hat. Sverige skall bafva äran att vara civilisationens längst framskjutna utpost — men denna ära är förenad med faror, ty när Rysslands eröfringslystnad nästa gång kastar dess härar mot Europa, skall första slaget riktas mot Sverige eller Turkiet. De svenske statsmännen hafva således en svår uppgift att lösa. Måtte de val öfvertänka och vist beslutal Och göra de så, blir utgången af deras rådslag ej tvifvelaksig. De skola inse, att det är deras land, att det är Sverige, som I Ryssland åtrår och måste hafva, om det kan genomsora sina afsigter. Förslutna tiders ersarenhet skall säga dem, att undfallenhet och undergifvenhet, neutralitet och traktater, om än aldrig så strängt iakttagne, icke skola förmå att afvända faran. Deras fruktan att förtörna czaren måste förminskas, när de betänka, att, retad eller blidkad, är och blir dennes afsigt alltid densamma, och att de krig, Ryssland fört, alltid haft sin rot i sjelfviskhet och glupsk eröfringshunger, utan att motiverna för desamma ens höjt sig till den tvetydiga värdigheten af hämndbegär. Å andra sidan och oberäknadt rättvisans, nationalandans och frihetens sordringar skall Sverige genom att satta ett manligt beslut, hafva utsigt till en hög ställning såsom europeisk makt och vigtiga materiella fördelar. Landet skall träda i närmare förbindelse med vestern, och dess geografi a —— — ska isolering motvagas af dess politiska betydelse. Hvad beträffar bistånd och beskydd må Sveriges konung och folk aflägsna all fruktan, alla misstankar. känna vi våra landsmän och bundsförvandter rätt, äro vi öfvertygade, att hvarken England eller Frankrike skall draga A —