Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1855, sida 2

— Men du kunde ändå icke få älska lady Isabelle! .. Waldemar suckade. Men jag får tillbedja henne som katoliken Madonnan! — Ja och så kan du framdeles få älska lilla Rosita. — Men hon blir aldrig lik sin mor, den lilla yrhättan liknar mer sin ädle far! — Liten blir nog stor, vacker blir nog lilla mademoiselle Rosita — som de kalla henne, men radbandet? ... — Ja du, då lady Darville kom, sprang jag ut i parken och sedan på en bakvag till bibliotheket, der satt jag och låtsade läsa Cervantes, men intet tänkte jag på den Quixotte, men väl på Donna Isabella: då gick dörren sagta upp och hon inträdde; då störtade jag upp och — skratta icke — föll på knä för henne och sade henne ... jag minns icke hvad, men varmt var det och mycket barnsligt .. ty hon smålog, och sade, Ådu är ett barn, Waldemar! kom nu in och helsa på lady Darville. — Nej lady Isabelle, sade jag, jag kan icke ... jag är så ledsen. (Forts.)