Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1855, sida 2

med min sattigdom förlorade jag mitt lugn; en skngga följde mig osverallt! I hvarje ögonblick tycktes en röst saga till mig: återgif mig det du har stulit. Jag bar ständigt gilt på mig, med fast söresats att ej ölverlesva min skam, om jag blefve upptäckt. Jag upp: repade fåfängt för mig att mina farhågor voro dåraktiga, att egaren till dessa rikedomar ej lefde mer; men oaktadt allt var jag rädd, som barnen äro rädda om natten, af instinkt och utan att veta hvarföre. Launay tystnade. Sedan några ögonblick tycktes han erfara en liflig smarta och han förde ofta handen mot hjertat. Efter en kort stund fortfor han: — Men hvad rörer alla dessa detaljer er, min herre? Berättelsen om mina frestelser kan blott intressera mig. Förlåt, jag aflägsnar mig. Han gjorde ett steg mot dörren, sedan stanuade han, som om han önskat någonting, som han ej vågade begära. (Forts.)