Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1855, sida 1

var någonting besynnerligt uti denna belagenhet, jag kände mig bortförd likasom af en för trollning midt igenom mörkret; till höger och på en omatlig sträcka såg jag hvita och rörliga figurer, som skiftesvis syntes och försvunno. Ett oredigt buller kom rån denna sida; det var sorlet af det fallande tidvattnet. Jag rullade sålunda framåt under en tio minuter, helt och hållet sysselsatt med det underliza skådespel jag hade för ögonen, när vann passerade förbi en klippa, nedlutad på denna sandslätt, liksom en egyptisk sphinx uti ödemarken. — Irglas! ropade postiljonen till mig, under dat han med sin piska visade mig den otantliga klippan. Detta namn skall alltid qvarstå i mitt minne. Knappt hade vi pass — rat förbi klippan, innan postvagnen plötsligt stannade, jag hörde ett rop och buller liksom om en menniska fallit, jag kastade mig mot vagnsdörren, men fick ej tid att se någonting, ty jag föll ögonblickligen tillbaka uti vagnen, med krossadt hufvud och badande uti mitt blod. Ett långt sorl af fasa afbröt mr Burns. Han vände ögonen mot Launay, denne hade ej lemnat den plats han innehade, men var försärlist blek. Han fortfor: I — När jag återkom till sans, flera dagar