Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1855, sida 2

snart hon märkte honom; men Launay gick fram ända till balkongen der hon satt, utan att besvara detta leende. — Min Gud! hvad fattas er, Eduard? frågade hon med fruktan. I stället för att svara, framräckte han brefvet åt henne. Hon kastade derpå en blick, rodnade och nedslog ögonen. Launay söndergnuggade papperet med hästighet. — Det gisves, yttrade han, personer sörsigtiga ända derhän att de ej öppna sitt hjerta annat än som vid en affår, efter att hafva erhållit tillfredsstallande upplysningar, och hvars kärlek först ger sig tillkänna sedan de emottagit ett skriftligt intyg om goda seder. — Eduard! utropade Fanny, under det hon reste på sig. Men han hörde henne ej. — Desamme förstå ej, att misskänna är detsamma som förakta; de tycka bättre om att tro en främmande, som de fråga, än en person, hvars hela själ tillhör dem; det är misstanken som smider deras förlofningsring, och de skänka sin tillgifvenhet blott mot säker pant. Hvad tyckes er, miss Morpeth, om dylikt folk? Miss Fanny hade afhört honom, utan att göra en rörelse; hon hade blott blifvit blekare allteftersom Eduard talade. När han upphörI de, lade hon handen mildt på den unge man2—