Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1855, sida 2

i tioner, såsom till odlingar, byggnader, dikningar m. m., hvartill fordras arbetare, och oupphörligt mer arbetare, och detta i långt större progression än arbetare kunna erhållas, så att dessa nu äro eftersökta öfverallt. Hvilken skillnad ligger ej häri emot förr? Nu eftersöker man arbetaren hvar man kan träffa honom, mången gång flera, mil från arbetsstället, under det i förra tider arbetaren fick drifva bort sin tid och lilla kapital, för att uppsöka och mången gång såsom en nåd tigga sig att få arbete. Kapitalistens styrka såsom producent ligger i penningarne; arbetarens i tiden. Hvad förlusten af penningar är för kapitalisten, det är förlusten af tid för arbetaren. Lyckligare konjunkturer hafva derföre väl aldrig funnits för arbetsklassen än de som de höga priserna nu framkallat. Man hör också icke nu af arbetaren denna för dem stående term: Verlden är så knapp, så Gud vet hvart allt folk skall taga vägen. — Den fattige, mindre duglige, men ordentlige arbetaren, som, ur stånu att föda och klada de sina, fordom i lyckligaste fall förvistes till fattigstugan, men ej sällan drefs till korrektionshus och fästning — uppsökes nu i sjelfva fattigbaracken. Fattighjon, som under den goda tiden ansågos vara för dyrfödda för att kunna för rimligt pris bortackorderas, och derför måste vandra socknen igenom på matdagar, på det att bördan att föda dem skulle drabba alla lika — dessa ustorätare under den goda tiden eftersökas nu under den dyra, att för intet eller en ringa penning födas och kladas. Den fryntlighet, med hvilken dessa matdags-gubbar nu tagas emot, är lika stor som förut missbelåtenheten, afmålad i matdagsgisvarens sura miner. De äro nu mycket välkomna dessa storatare, då allt är dyrt, och förvisas med stor glädje till trösk eller vedbacke eller annat dylikt arbete, som kan utföras med en svagare arbetskraft. Ins:n skulle nu önska sig de arbetare tillbaka, som han med skäl (ty de voro då oordentliga, och ordentliga arbetare funnos tillräckligt för behofvet) låtit.bortslytta från sin egendom och — — avvvzEvv hvaraf en och annan i brist på annat tak nödgades tillgripa sattigtaket. Han har nu sökt dem i sjelfva fattigstugan, men för sent, ty de voro redan engagerade — och den bättre ställningen jemte förminskad tillgång på bränvin hade af mången oordentlig gjort en bra och redbar karl. Frågas nu, har arbetaren skäl att klaga öfver den dyra tiden? — Betrakta dessutom den ökade numerären i folkskolan! — Räkna efter de ökade sparbanksinsättningarne! Se på boningsrum och kläder! — Se huru det nu råder snygghet och trefnad, hvarest förr ögat endast mötte smuts, trängsel och trasor! Jag tror då att 20 sk. per dag och 14 rdr för råg (1 kappe pr dag) och bränvin till öfverflöd är sämre än 1: 12 per dag (allt vinter) och 22 rdr för råg (2 kappar per dag) och utan möjlighet till bränvin! — Mätte det så fortgå! — Man kunde då hoppas att arbetaren, utom föda och kläder, kunde sörskassa sig varma, välförsedda rum och ljus, båda nödvändighetsartiklar för våra långa, kalla och mörka vintrar; han behöfde då ej söka värme si branvinets falska låga, och ej som djuret dröna bort sin lediga aftonstund i mörkret — ty den som vinner ljns den vinner upplysning. i dubbel mening. Nekas kan ej, att ju mången handtverkare i städerna ej kunnat så hastigt öka sina produktionspriser som andra varuvarden stigit — men äfven mången af dem tyckes hafva följt med sin tid rätt bra. Så hafva t. ex. Perukmakarne med 50 2 ökat beskattningen på vära hufvudens hyssning. Nekas kan ej heller att till följd af vårt klimat, som under 3 å 4 månader gör det dels omöjligt, dels mindre fördelaktigt att företaga många arbeten, arbetsförtjensten under denna tid blifver för mången ringa eller ingen. Men då under andra år arbetaren fått lefva denna tid på de öfriga 8 månadernas besparing, så har detta år bort lemna i proportion större förlag för den komI mande tredjedelen af året än hvad lefnadskostnaderna blifvit dyrare. Ett helt annat kapitel är det, om den mindre kapitalisten, enkor och barn, eller med ett ord, de endast konsumerande medlemmarne i samhället. I det fallet känner ins:n ingen an: nan tröst än den i Handelsoch Sjöfartstid