Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1855, sida 2

2—L— ——— ——————— b. A — 2 nens arm, och med en obeskrislig ton, ty den innehöll så mycken dämpad smarta, yttrade hon: — Jag tillhör ej detta slags solk, Eduard, ni vet det, ty jag har alskat er när jag knappt kände ert namn. betta bref, som förtornat er, var alldeles icke adresseradt till mig; det är ej jag som har begärt det. När jag läste det, gret jag af tårar, emedan jag deruti läste ert beröm, och emedan det kunde undanrödja många hinder; men hvarföre skulle jag hafva täankt på att fordra upplysningar angående ert lif? Hade jag ämnat att gifva er dylika öfver mitt? Jag kände er bättre än någon annan, ty ja älskade er mer. Jag har ej kunnat hindra detta handlingssätt, som uppretat er. Ni skulle hafva förlåtit mig ett fel, kan ni då ej förlåta mig en ledsamhet? Dessa ord uttalades med en sådan engla mildhet; det var uti åtbörden, rösten och blicken hos miss Fanny, en sanning så gripande genom sin enkelhet, en smärta så uppriktig och, för att uttala det, så blygsam, att Eduard blef slagen. —